Framtiden är här.

Mycket har hänt i mitt liv sedan jag skrev senast. Just nu sitter jag på ett tåg på väg mot nya utmaningar i livet. Eller i alla fall något som jag hoppas blir en ny utmaning i livet. När livets vågor börja rycka i mig så är jag efter mycket om, vad hur, varför på väg att både flytta och byta jobb. Jag är nu på väg till min första jobbintervju på mycket länge. Livets vågor har varit för höga för att jag inte ska åka med och se vart det bär hän.

Utvecklingen av mig själv pågår för fullt och jag hoppas att den aldrig avtar. Trygghet finns där jag själv  och min familj skapar den. Vi trivs väldigt bra där vi bor nu, men vi har märkt på senare tid att det har fattats något för att vi ska få något som vi känner att vi behöver i den här perioden av våra liv. Trygghet att ha min frus familj nära, vi känner att där vi bor nu så har vi ingen hjälp om vi skulle behöva ha det. Barnen har även på senare år upptäckt sina kusiner och vad dem kan ge varandra.De är dessutom nästan i samma ålder några av dem. När jag växte upp så hade jag mycket av min släkt nära mig, vi sågs mycket på födelsedagar och andra tillställningar. Det var några gånger om året vilket gav mig mycket. Nu när jag har blivit äldre så har dock dessa människor försvunnit ur mitt liv mer eller mindre och har blivit en bild på Facebook och en glad smiley eller en tumme upp när man har delat en status. Jag skulle vilja att mina barn får möjlighet att både lära känna sina nära släktingar på samma vis som jag och även förstå innebörden av att ha familjemedlemmar nära sig själv och inte tycka det är konstigt att ta hjälp av varandra. Jag skulle även önska att mina barn får träffa sina kusiner lite oftare än vad jag gjorde. Jag vill även att de ska känna sig trygga i sig själva och utveckla sig själv till de som intresserar dem Jag vill att de ska få se sig själv genom sina egna ögon. Lära känna sig själv och inte vara rädd för vad eller vem det ska träffa på när de lär känna sig själv.

Allt detta får de inte bara för att vi flyttar närmare släkt och andra vänner men jag hoppas att det lär sig om sig själv genom detta. Jag vet att det kanske i nuläget är lite mycket att tro att en 2 och en 7 åring på en gång ska lära sig av ett beslut som deras föräldrar har tagit. Nej de kommer att lära sig om sig själv med tiden och jag ser verkligen fram emot att vara där och stötta, hjälpa och heja på dem när det tar sig fram i livet.

Jag går tyvärr runt och bär på en sorg som är jobbig att bära på, men som jag kan hantera mycket bättre idag än för ett år sedan. Detta har min egen terapi hjälpt mig med tillsammans med stödet från min underbara fru och mina barn.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om det. Det handlar om en nära relation jag har som jag inte mår bra av och inte har gjort på väldigt länge. Att flytta är definitivt ingen flykt från det här. Flyttbeslutet tog vi helt på andra grunder. Jag har försökt att närma mig denna person för att jag vill försöka göra relationen bättre än vad den är, men för tillfället håller jag ett stort avstånd för att jag faktiskt mår bättre av detta.
Det är en stor sorg att jag har detta i mitt liv. Men det är inte o-hanterbart för mig.
Ibland blir inte drömmar och saker som man trott och bilder av det som är självklart ändras med tiden och jag får andra insikter ju äldre jag blir och ju mer jag öppnar mig för hur livet är.

Jag är tacksam över det jag har haft i mitt liv. Jag är även tacksam för det jag har i mitt liv och att jag har möjlighet att välja hur jag ska tänka, känna och vad jag ska ge andra. Och det som är skönt är att min närmaste familj också är med på tåget.

Om det finns någon som läser det här så önska mig gärna lycka till inför framtiden som står och knackar på min dörr just här och nu.

Förändring, medvetenhet och ansvar

Det första steget i en förändring är alltid medvetenhet. Att vara medveten om att jag behöver göra en förändring handlar inte bara om kunskap utan även om känslomässig insikt. Att välja att jag ska göra en förändring kan jag bara göra om jag har val att välja mellan. Att vara medveten om till exempel mina känslor och varför jag känner som jag gör i en viss situation leder till att jag kanske blir mer övertygad om att jag skulle må bra av att göra en förändring. Det kan handla om att jag inte trivs på jobbet eller att jag känner att jag inte utvecklas på jobbet mer.  Det kan handla om att jag känner att jag måste göra någonting åt mitt sätt att dricka alkohol eftersom det hela tiden sätter mig i situationer som gör att jag får negativa konsekvenser av det. Blir jag bara medveten om att jag behöver göra en förändring så har jag kommit långt. Det tråkiga i den här situationen är att för det mesta så har även mitt handlande/tänkande, som jag förhoppningsvis har blivit medveten om är negativt för mig även det gått för långt, vilket förmodligen betyder att mina negativa konsekvenser har blivit ohanterliga.

Ångest kan komma som ett brev på posten när jag behöver välja bort något som jag kanske har trott varit bra för mig eller som jag har litat på kan hjälpa mig men nu upptäckt att det jag trott hjälpt mig faktiskt stjälper mig istället. Och om jag går in i min ångest och låter den ta överhanden kommer jag automatiskt att ha väldigt svårt att välja en ny positiv väg. Det som händer istället är att jag kommer att välja samma väg som jag har haft som rutin under en längre period. En rutin som är negativ för mig, och som gör att mina konsekvenser förmodligen kommer bli ännu mer ohanterliga.

Det jag måste lära mig själv är att ångest inte är något farligt om jag inte låter mig styras av den. Jag behöver helt enkelt tänka i nya banor och göra något för mig som jag kanske inte har kunnat innan, och det handlar kanske om att jag måste be om hjälp för att ta mig ur mina negativa konsekvenser och försöka se varför det har blivit som det har och hur jag kan ändra på det.

Men att be om hjälp kan vara mycket svårt att göra. Många i samhället som har problem med alkohol, droger, ångest med mera har förmodligen många gånger tänkt tanken att jag klarar själv att ta mig ur mina problem.
Det finns ett positivt sätt att se på det sätter att hantera sig själv. Jag är ju då i alla fall medveten om att jag behöver göra en förändring. Och som jag skrev i början så börjar all förändring med medvetenhet.

Sedan att jag kanske inte klarar av att sluta dricka på egen hand är ju det negativa i detta läget då jag förmodligen har en sjukdom som heter beroende. Och sjukdomar det vet vi att vi inte kan klara på egen hand. Om det inte handlar om en liten förkylning. Men till och med förkylningar behöver vi ofta hjälp med, och vi tar den hjälpen oftast utan problem. Så varför kan vi då inte be om hjälp om vi vet att vi lider av en sjukdom som heter beroende? Beroendesjukdomen kallas inte för inte för förnekelsens sjukdom.

Det finns ingen annan än vi själva som är ansvariga för det val som vi gör i livet. Och att ta ansvar inför mening i vårt liv. Drogpersonligheten vägrar ta ansvar, ett vuxet ansvar. Därför gör sig ofta beroendepersoner sig själv till ett offer och kan skylla sitt drickande/drogande på någon annan för att inte behöva ta ansvar över sitt handlande själv. Enligt mig så skapat ansvarslöshet meningslöshet vilket gör livet till meningslöst när man inte tar hand om sin beroendesjukdom på rätt sätt.

Alltså blir livet meningsfullt om du tar ansvar över det och dig själv, dina handlingar och tankar och sätter nåbara mål i livet. Att ha drömmar är inte det fel heller, vi kan även kalla dem önskedrömmar. Om jag inte tar ansvar för mig själv kan man likna det vid konstgjord andning under en tid.Man orkar inte med konstgjord andning allt för länge så efter err tag måste man välja vilken väg man ska gå. Det man inte tänker på när man är mitt uppe i sitt dysfunktionella leverne är att konsekvenserna kommer att komma. Det enda som kan rädda dig från konsekvenserna är att ta ansvar för dig själv.

 

Känslor som täcker för varandra

Känslor är ibland ganska svåra att känna igen eller förstå sig på. Känslor har en förmåga att lägga sig på varandra och därmed även kanske täcka över en bra känsla med en dålig känsla. Rädslor kan till exempel lägga sig överst och täcker då kanske över en känsla som "förbjuden" glädje. Rädsla kan även ha uttryck som är ganska lik en känsla av sorg eftersom det även kan komma tårar när man är rädd. 

Ilska har en förmåga att lägga sig allra överst av alla känslor när den dyker upp. Män har en större förmåga att låta ilskan ta över deras känsloliv än vad kvinnor har. Detta gäller främst deprimerade män. Deprimerade män har en förmåga att ofta känna ilska och har lättare att uttrycka ilska än vad deprimerade kvinnor har. Detta tror jag beror på att män är skapta mer aggressiva än vad kvinnor är. Ända sedan tidernas begynnelse så har männen varit mer drivande i jakten på mat och varit det naturliga valet när en familj ska skyddas från något som är farligt. Och i dessa sammanhang så är det bra om man har närmare till ett aggressivt beteende och det tycks vara så att män har det. 

Det är inte särskilt konstigt att ilska kan lägga sig ovanpå alla andra känslor och trycka bort dem eftersom det är en mycket stor och kraftig känsla. EN del är rädda för sin egen ilska. En del känner att om jag visar ilska mot det som jag älskar eller behöver i min närhet så kan de bli bortskrämda om jag visar hur arg jag egentligen är. Därför håller en del borta sin ilska med hjälp av någon typ av försvarsmekanism som säkert i vissa lägen är helt okej att använda sig av. Men om man har gjort sättet att hålla ifrån sig vissa känslor till en rutin så märker man tillslut inte när man använder sig av sin försvarsmekanism eller inte. Och när det har gått så långt så har det som en gång var en positiv försvarsmekanism blivit en negativ sådan. 

Den som är medveten om sina försvarsmekanismer har lättare i ett tillstånd av ilska att ta hand om sin känsla och även förklara varför man reagerar som man gör. Man kommer även närmare sig själv och har enklare att få omsorg av andra i en utsatt situation. Andra som inte är medvetna om sina försvarsmekanismer är oftast längre kvar i ilskan därför att man inte kanske vet vad det är för känsla man känner eller att man inte har förmågan att ta sig ur den på rätt sätt. 

Om man vet vad det är för känsla som man känner så kan man lära känna sig själv ännu mer om man skulle veta eller komma på att just den känslan jag känner blockerar en annan på grund av att jag kanske inte tycker om att känna den känslan som den blockerar. 

Det bästa är att försöka tänka efter hur man egentligen hanterar sig själv känslomässigt. Göra en daglig känslomässig inventering. Det behöver inte vara så att man i början känner till vad det är för känslor man känner. Men om man ger sig in i sig själv för att man vill lära känna sig själv känslomässigt och försöker förstå vad det är för känsla man har och varför man har den så kommer man tillslut att lära sig mer om sig själv än vad man tidigare hade trott att man hade kunnat. Det kan krävas en hel del mod att gå in i sig själv känslomässigt på det här sättet. Speciellt om man inte är van vid att göra det. Men jag är övertygad om att man kommer att vinna känslomässigt på det med tiden och kanske tycka bättre om sig själv för att man både vågar och märker att man kan mer än man hade trott om sig själv. 

Se livet för vad det är...

Jag vet inte om ni som läser här är pensionärer eller fortfarande arbetar. Jag fick en tanke idag att man inte ska behöva vänta med att "leva livet" förrän man går i pension. Jag tänker på hur många som egentligen gillar sitt jobb. Man kan ju tycka om det mer eller mindre, men jag tror att en hel del vantrivs på jobbet. Jag hoppas dock jag har fel. Men mycket beror på de chefer man har, om cheferna kan göra jobbet roligt och man själv även kan bidra så att arbetet mer blir en del av livet än en mellanlandning innan semestern. Då tror jag att både individen och samhället hade tjänat på det. Jag känner att jag har ett behov av att leva och förverkliga mig själv under hela mitt liv och inte bara i vissa delar av det. Och det är där mina tankar om jobbet kommer in. Jag måste få utrymme att utveckla mig själv i det arbete jag har, annars vet jag att jag inte mår bra. Jag behöver känna kraften i mig själv som kommer av min egen utveckling och tro på mig själv. Detta tror jag att jag får av min egen utveckling. Min egen utveckling är även viktig för dem som står mig nära. Precis lika viktig som deras utveckling är för mig. Tommy Hellsten skriver i boken "Du är mer än du anar" om hur man blir en människa i arbetslivet. Han skriver bland annat "Vid bedömningen av framgången för en viss verksamhet har pengar varit det enda kriteriet. Strategin har varit att försöka binda den anställde vid arbetsplatsen med pengar och andra materiella förmåner. Men åtskilliga undersökningar visar att välbefinnande inte kan skapas med enbart pengar. Tvärtom förefaller det som om välbefinnandet skulle minska i takt med ökad rikedom. Pengar räcker inte för att alstra lycka. En hög lön och optioner kan kännas bra ett ta, men med tiden blottas den underliggande tomheten."
Detta tror jag absolut han har rätt i. Jag tror att det är vi själva som har skapat ett oerhört egoistiskt sätt att tänka. Ett oerhört egoistiskt samhälle där det viktigaste för många är att vara störst, bäst och vackrast. Jag tror även att en hel del människor kanske inte erkänner detta och kanske inte vet om sin egen drivkraft. Men de flesta av oss människor har någon gång drömt om att lämna in den där perfekta lottokupongen så att man bara kan skita i det som får ens egen värld att gå runt och bara göra precis som man själv vill. När man är fången i tristessen på jobbet gör man för det mesta precis som någon annan vill och den andra det handlar om har ofta ett vinstintresse i det företaget eller situationen det handlar om.

Pengar är för många det som bevisar vilken framgångsrik människa man är. Och är man en människa som tjänar bra med pengar och kan köpa det man själv vill så tycker många att just den människan har lyckats med livet. Varför är det så här egentligen. Min erfarenhet är att jag själv även många gånger ibland flera gånger varje dag tänker att jag skulle vilja ro hem den där lottovinsten någon gång så att jag kan göra det jag vill. Men när jag går omkring och har drömmar om något som egentligen är helt osannolikt att jag skulle få vara med om så glömmer jag bort att leva i nuet. Leva livet här och nu. Jag fokuserar på fel saker helt enkelt. Jag behöver därför rannsaka mig själv och verkligen tänka efter hur jag egentligen skulle kunna få och vilja ha det med de resurser jag har nu, i just detta ögonblicket. Annars glömmer jag bort mig själv, vilket även betyder att jag glömmer bort det som står mig närmast. Självklart ska jag kunna drömma om att få in mer pengar på kontot. Pengar skapar trygghet till en viss del, men den andra delen av tryggheten får jag skapa på annat sätt helt själv med det förutsättningar jag har just nu. Annars tror jag att pengarna kan ta för stor plats i livet och då blir pengarna det som är det viktigaste för mig i livet just nu. Precis som Tommy Hellsten skriver så tror jag att det blir en stor känsla av tomhet som fyller mitt tomrum om jag förlitar mig på att pengarna ska bygga mitt liv. Och det vet jag att de inte kan göra, inte för någon summa i hela världen. Det viktigaste är att jag känner mig trygg i mig själv i vilken situation jag än befinner mig i rent känslomässigt. Låt ingen framgång gå dig åt huvudet, låt inga pengar eller tanken på att pengar är lika med framgång få förstöra dit liv. Försök leva livet här och nu istället. Tyvärr tror jag att många låter sitt liv styras av hur lite eller hur mycket pengar man själv eller någon annan har. Gräset är bara grönare på andra sidan för att jag inte har vattnat mitt eget gräs. Se livet för vad det är och inte för vad det kan vara.

En helt ny dag

Det är en helt ny dag, med nya förutsättningar. Jag har själv förmånen att hålla i taktpinnen. Jag kan forma min egen dag, mitt eget mående beroende på hur jag ser på saker som jag kommer möta idag. Jag har möjlighet att bestämma mig för att denna dagen ska bli bra, jag har möjlighet att bestämma mig för att det jag har med mig i min ryggsäck inte ska vara en börda idag utan bara kännas som en lätt packning. Jag bär idag en ryggsäck med mycket plats och utrymme för positiva tankar och handlingar. Jag ska idag gå in i dagen med en tanke om hjälpsamhet på jobbet, tacksamhet i hemmet och att jag duger som människa under hela dagen eftersom det inte finns några hinder när man har sett ljuset och fått upp ögonen för sig själv och vad som faktiskt ligger i mina händer. Allt kommer att bli bra. Vinden kommer att smeka mig lätt, ärligheten kommer att synas i mina ögon. Jag kommer att kunna relatera till de olika bilderna som jag har målat upp i positiv anda för mig själv. Bilder på hur framtiden kommer att se ut för mig om jag bara spelar mina kort rätt och inte går in i ett destruktivt tankemönster vilket jag har haft lätt för innan. Det är min egen film som jag kan spela in med mig själv som författare och regissör. Mina närmaste är medförfattare och medregissörer och vi behöver komma överens om vilka vägar vi ska ta idag. Men det kommer inte att vara några problem om vi kommunicerar på rätt sätt. Alla andra som jag möter idag kommer att vara mer eller mindre viktiga skådespelare och statister. Men det är jag som bestämmer om jag ska må bra eller inte och det känns bra. Idag ska jag omfamna dagen och verkligen göra det bästa av den.

En känsla av kärlek

Han satt och tittade ut över ängen. Han satt högst upp i backen. Bakom honom stod det ett stort träd. Ett träd vars blad hade en härligt grön färg. Det var helt vindstilla. I horisonten framför honom gick solen upp, himlen färgades rödlila. Han älskade att sitta och titta på soluppgången. Men idag såg han ganska ledsen ut där han satt. Tankarna for genom huvudet på honom och tittade man nära på hans ansikte såg man tårar som föll nerför kinden. Hans ögon var röda av gråt, han harklade sig och tänkte. "Jag vill inte gå på begravningen." Plötsligt hörde han någon ropa hans namn. "Noah  kom nu. Du måste göra dig i ordning."  Det var hans mamma som ropade på honom. Hennes röst ekade i hans huvud men han försökte att stänga av den. Han ville inte lyssna på den. Han ville inte att det skulle vara tid nu, inte idag, aldrig. Han ställde sig upp snabbt och började springa, springa långt bort var det han ville just nu. Hans tankar bara fladdrade iväg. Han hörde inte hur hans mamma skrek efter honom " Noah, stanna, kom tillbaka" Plötsligt snubblade han och dök rätt ner i gräset. Hans knä slog till en sten. Det gjorde ont, så ont att han hade skrikit rakt ut om det hade varit en annan dag, andra omständigheter. Men idag så kände han inte ens av smärtan då han var så bedövad av sin egen sorg och smärta. Han låg där med huvudet ner i gräset och tårarna började översvämma hans ögon igen. Om han hade sett sig själv ligga där hade han sett hur hela hans kropp skakade. Han kände inte ens när hans mamma la sin hand på hans huvud och smekte hans hår. Han hörde inte vad hon sa, det enda han hörde var hans egna tankar som skrek "NEJ....

Even the pain

Här kommer ännu en musiker som jag älskar att lyssna till. Richard Page som det flesta av oss känner till från gruppen MR. Mister. En oerhört fin text med ett fint budskap. Hoppas ni gillar den. 

Even the pain.

Three long years now

Since I've seen her face

Three long years now

Since she left this angry place

Her destiny called her

But too soon for her age

If I'd only listened

She might be here today

And we're all gonna ride this river

And we're all gonna feel the rain

And we all take what we're given

Even the pain

Cold, tired and hungry

Now she's movin' with the wind

And all I do is worry

'Bout the pain she must be in

If only I could see you

Tell me why you didn't write

Now there's no one to defend you

And I can't sleep at night

And we're all gonna ride this river

And we're all gonna feel the rain

And we all take what we're given

Even the pain

And we see that light before us

Through the darkness and the shame

But it all breaks down

Even the pain

So roll on mighty river

Take us down to the sea

Wash away the muddy water

And set us free

And we're all gonna ride this river

And we're all gonna feel the rain

And we all take what we're given

Even the pain

Mystik, djup och tänkvärdhet

Mystik, djup och tänkvärdhet är egenskaper som jag värderar väldigt högt när det kommer till musik. Att lyssna på musik som verkligen är genomtänkt men som man inte ändå vet vart den för dig är för mig musik som får mig att leva eftersom jag nästan alltid hittar nya färgningar av egenskaperna som förgyller musiken. Jag älskar texter som betyder något för den som har skrivit den. För det märks väldigt tydligt när budskapet inte är taget ur luften. Jag kan absolut även lyssna på musik som bara har budskapet att förmedla sin form genom sin snygga utsida. Men jag älskar ännu mer när det även finns ett budskap på insidan av sången. Då kan jag verkligen förlita mig på att den som har skrivit låten inte bara har gjort det för att tjäna pengar utan även för att förmedla ett budskap, ett budskap som låtskrivaren och textförfattaren har haft inuti sig själv. Det blir mer genuint på något sätt och för mig så blir jag inte lika trött på låten som jag blir om jag inte upplever att musiken har en själ. Jag måste ha dessa skiftningar i mitt liv. Jag måste få dem från någon annan som också är en känslomänniska precis som jag är och som även kan förmedla det till andra (mig). Jag får jättemycket inspiration av andra tänkande människor som verkligen kan sätta ord på känslor tillsammans med mystisk, djup och tänkvärd musik. Marillion är ett sådant band som kan ge mig precis detta. Denna sången är en av mina favoriter.

The Sky Above The Rain

She loves him

But she doesn't want him

She used to burn for him

But now that's changed

She knows he knows

And she says it isn't so

What else can she say?

But when he reaches out

She turns away.

When he talks about it

She says he's cruel

So he apologises

Counts his blessings

What else can he do?

She used to gaze at him reach out with her toes to touch him

She still loves him

But she doesn't want him

And in her eyes, he's so much less

Than the light heart she met

The laughing boy she used to know

He feels ugly now, and the ugliness, creeps around inside him

Until he really is.

The animal paws at him, gnaws at him

The silver-back wins over him

And in his pain, and bitter shame, he resents her.

The one who loves him

They said they'd never lie

They'd learned their lessons from the last times

They said that they could talk

They could always talk

Deceit stirs in them now for reasons good as well as bad

But he wants so much

Not to live another lie

To be free and high again

Trying to see the blue sky above the rain

Trying to see the blue sky above the rain

Remembering the blue sky above the pouring rain

He's trying to see the blue sky above the rain

He's flown there and he's seen it, been up there lighter than air, floating in the miracle

But he can't fly until she wants him

He can't burn until she sparks him

He's dressed in lead from toe to head

Trying to see the blue sky above the rain

Remembering the blue sky above the rain

Maybe they'll talk

Soul to soul head to head heart to heart eye to eye

Rise up to that blue space above the clouds

Where troubles die

And tears dry

Heading West and climbing

In that place the sun never stops shining

The rain's below us.

Inga fler genvägar!

Alla föräldrar känner säkert igen att man blir påverkad på ett eller annat sätt av att ens egna barn växer och blir större. De blir egna individer till slut. De minnen man har av deras uppväxt är förhoppningsvis bränsle till föräldrarsjälen vilket förhoppningsvis leder till att själv också fortsätta utvecklas. Att fortsätta visa att även fast man blir äldre så behöver man inte stanna upp, stanna upp i sin egen utveckling. Jag tror att det är mycket viktigt att fortsätta med det även efter att barnen har flyttat hemifrån. Barnen kommer att utvecklas från lekfulla individer till något som vi egentligen inte har någon aning om. Dock tycker jag att föräldrar har ett stort ansvar för att förmedla hur viktigt det är med utveckling hela livet. Det behöver inte innebära att man byter jobb varje gång man känner att man behöver utveckla sig. Det kan handla om att man har ett behov av att utveckla sig själv i en annan del av livet. Det handlar förmodligen om att tillföra något i livet som man inte har eller inte har haft på ett tag. Något som saknas helt enkelt. Det kan förmodligen även handla om att kanske gå ner i tid på jobbet om det är möjligt för att kanske få mer tid till den där hobbyn som man så gärna vill hålla på med men har skjutit ifrån sig så länge för att man helt enkelt inte haft tid eller möjlighet just på grund av att man har varit småbarnsförälder länge vilket sedan har gått över i tonårsförälder och sedan fortsatt över till att "bara" vara förälder.

Jag tror också att det ibland kan vara svårt att utveckla sig själv fullt ut när man har ett större ansvar för sina barn och deras utveckling. Man har helt enkelt inte tid till det. Det ansvaret slutar egentligen när ett barn fyller 18 år,men många föräldrar har nog svårt att släppa taget eftersom man är mycket van att även ta ansvar för sitt barn och har gjort det så pass länge att man kanske inte kommer ihåg hur svårt det var i början att vara förälder. Det mesta är ju svårt de första gångerna innan man lär sig hur man ska göra, men människor är individer som anpassar sig ganska fort utifrån den miljön man växer upp i som barn. Och som en del av er förmodligen redan vet så är det väldigt svårt att se när man gör fel och rätt i uppfostringssyfte. Jag säger när man gör fel eftersom jag är övertygad om att alla föräldrar gör fel lite då och då. Men det kanske är de olika säten att uppfostra på som gör att vi alla sätter olika färger på livet i olika skeden.
Många människor revolterar på ett eller annat sätt någon gång i livet mot sina föräldrar eller uppväxten. Jag tror att det är ganska humant att göra det eftersom det förmodligen handlar om att jag som individ har upptäckt att jag inte vill vara, eller leva livet på det sättet som jag i vissa delar av uppväxten har blivit inlärd till att göra. Det handlar om att skapa sitt eget liv, sitt eget mönster, sina egna mål i livet. Och detta kan inte vara dåligt på något sätt. Om man däremot revolterar genom att ta till sig dåliga mönster, dåliga handlingssätt i livet så kan det tyvärr handla om att man inte har styrkan eller förmågan att se att man är på väg in i en återvändsgränd. Efter ett tag kan man kanske förstå att det man håller på med är fel ,dock kan man ha väldigt svårt att ta sig ur det utan hjälp utifrån eftersom man har gjort sitt dåliga leverne till en rutin som räddar dig bara temporärt. Då är det bara att hoppas på att man tillslut får hjälp utifrån eller att man själv inser att man behöver hjälp, att man behöver göra en förändring till det positiva på något sätt. Om det har gått så långt att man behöver hjälp för att utveckla sig själv i en positiv riktning så måste man även räkna med att det kommer att ta tid att göra förändringen. Det kanske till och med krävs flera förändringar, vissa större än de andra.

Det är så oerhört viktigt att få en bra start i livet, alla föräldrar brister på ett eller annat sätt i sitt eget liv vilket påverkar barnet på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så upptäcks en dysfunktionell uppfostran i tid så att både förälder och barn får hjälp innan det är försent. Och om man känner att man har haft en dysfunktionell uppväxt och inte vet hur man ska ändra på tankemönster och handlingsmönster till det mer positiva, måste man också komma ihåg att det kråvs mycket för en sådan förändring och det går inte att ta några genvägar, det blir bara senvägar som gör att man förmodligen får jobba onödigt mycket mer än man hade fått göra om man inte hade försökt ta den där genvägen.

Solljus och värme

Jag jagar mig själv. Jag hinner inte i kapp. Jag vill inte. Jag vill bara skrämmas. Skrämma dig som har skrämt mig. NU får det vara nog! Tålamodet tryter, ilskan kommer närmare. Jag tittar bakåt och ser skuggan av mig själv försöka springa ifrån mig själv. Jag stannar upp. Allting stannar förutom skuggan. Den fortsätter rakt fram, fram mot stupet. Plötsligt blir det svart. Skuggan finns inte mer, finns inte jag heller då? Jag känner inget, inget känns rätt. Jo det känns rätt att ha stannat upp. Plötsligt ser jag att det börjar ljusna igen, det kommer en varm strimma av ljus som letar sig mot min kropp. En kropp som verkligen skulle behöva få den värmen som den behöver, det som den har varit utan ganska länge längre än jag vill erkänna. Ljuset blir starkare, värmen blir mer påtaglig. Jag ser någon komma emot mig i skenet av det varma ljuset. Nu ser jag vem det är, det är den jag egentligen tycker bäst om i hela världen. Det är jag som kommer gående mot mig. Och min skugga går före mig. Jag blir alldeles varm inom mig när jag känner att jag blir ett med mig själv igen, jag känner mig helare än på mycket länge. Kan detta bero på att jag har slutat springa efter mig själv, att jag har stannat upp och inväntat mig själv istället. Jag ska försöka att aldrig springa ifrån mig själv igen. Jag vill inte känna mig så ensam längre.

Stressens natt

Jag ligger vaken om natten, ibland en längre stund, ibland en kortare. Det är precis som om jag ligger och väntar på att något ska hända. Jag ligger och hör min älskades andetag bredvid mig. Hennes andning gör mig lugn. Hon andas så rogivande. Allt som jag har varit med om under dagen går igenom huvudet bit för bit, stund för stund. När jag vaknar så har jag oftast en mycket skön känsla av att allt är bra och lugnt, men ju längre tid jag ligger och tänker desto mer försvinner den känslan. Känslans lugna tankar byts ut mot tankar som skapar stress eller obehag.Det blir stressens natt istället för tacksamhetens lugn. Jag klamrar mig fast vid en tanke, eller två. Försöker att hålla mig kvar där jag mår som bäst. Det är dock svårt att tygla en häst som redan börjat galoppera. Stressens natt sänker sina svarta slingriga armar runt mig mer och mer. Min älskades andetag blir tyngre och tyngre. Tillslut är detta det enda jag hör. Jag försöker att få mig själv att tänka att jag inte behöver tänka dessa tankar eftersom jag inte har bevis för att de skall gå i uppfyllelse. Att göra så mot mig själv är lika dumt som att betala av på ett lån som jag inte ens har fått godkänt. Jag har inga belägg för mina tankar. Det är bara det att jag i en del sammanhang har dålig självkänsla. Och när stressens natt tar över så är jag tyvärr fången i dess klor, tills jag faktiskt börjar tro på mig själv som en levande människa som har tillåtelse att faktiskt brista i mig själv som människa. Ingen är perfekt, ingen. Jag ställer nog för höga krav på mig själv tänker jag. Och plötsligt så känner jag att en liten del av mig själv börjar tro på att jag faktiskt är bra som jag är. Min älskades andetag blir lättare och lättare. plötsligt hör jag hur sommarregnet slår lite lätt mot taket. Jag kryper ner i värmen under täcket igen, för i den kyliga natten vill jag inte vara längre. Mina tankar mjuknar. Jag sluter mina ögon och ser sommarblommorna på ängen, jag kan även känna dess lukt. Mina tankar stör mig inte mer, jag somnar.

Du är mer än du anar.

Jag har precis köpt en ny bok som jag har börjat att läsa. Den heter "Du är mer än du anar" Och handlar "om konsten att bli vän med sin själ." Den är skriven av den utomordentligt duktiga och intressanta författaren Tommy Hellsten. Jag har bara kommit några sidor in i boken men känner redan nu att denna boken kommer att ge mig mycket. Jag känner att jag just nu när jag har det lite turbulent i mitt liv både känslomässigt och på jobbet verkligen behöver förstå just det som titeln i boken berättar, att jag är mer än jag anar. Självklart vet jag detta på ett intellektuellt plan och är nog inte så långt ifrån att även förstå det känslomässigt. Men jobbet med självkänsla och känslor som handlar om ett ständigt pågående arbete behöver alltid fyllas på med andras kloka och mindre kloka tankar för att jag själv ska kunna hitta mitt eget balanscentrum. En fullständig harmoni tror jag aldrig att jag kan hitta men i alla fall något som liknar det. Det jag dock behöver vara beredd på tror jag handlar om den enkla vetskapen som vi alla mer eller mindre vet om att livet går upp och ner både känslomässigt och hanteringsmässigt. Om jag jobbar med mig själv på ett positivt sätt så kommer jag att när livet går neråt kunna klara av hanteringen av det på ett bättre sätt än vad jag kanske hade gjort om jag inte medvetet jobbar med mig själv.

Tommy Hellsten skriver så här i förordet som är dedikerat till läsaren.
"Den västerländska livsstilen, dess uppfattningar och attityder, seder och vanor, kryper in under huden på oss och blir tillslut våra egna seder, uppfattningar och attityder. De blir självklarheter som inte kan ifrågasättas eftersom vi då skulle tvingas ifrågasätta hela vårt sätt att leva. Vi blir förblindade. Vi ser inte längre det som finns mitt framför ögonen på oss." 


Några av mina tankar som flyger genom huvudet på mig är att vi blir mer styrda av samhället än vad vi egentligen kanske är medvetna om. Jag kan förstå att vi har tagit till oss vissa sätt att hantera problem på eftersom vi har blivit tvingade att hitta lösningar på olika problem. Sedan har vi bara blivit kvar i dessa handlingsmönster eftersom vi tycker att det har fungerat bra för oss. Många gånger tror jag även att vi inte ens funderar över att ändra på det vi i samhället har haft som rutin i många år. Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är här vi blir förblindade tror jag. Jag är även rädd för att vi människor tillslut inte kan ta egna beslut eftersom samhället har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt. Jag har egentligen inga konkreta exempel här och nu utan grundar mina tankar på mina känslor. Jag tycker att det nästan är viktigare i många lägen att gå efter känslan istället för att gå efter något som någon annan säger att jag ska göra.
Dock förstår jag att det även finns regler och riktlinjer för att vi ska kunna improvisera kring våra rutiner och kunna leva nästan som vi vill. Men vi behöver alltid anpassa oss mer eller mindre.
Att vi har seder och bruk som vi tar till bland annat vid olika årstider, påsk, midsommar, jul med mera tror jag även kan vara en trygghet för oss. Men om vi behöver dessa "tryggheter" så tror jag att vi kan vara otrygga i oss själva då vi kanske har växt upp med en otrygghet kring oss själva. Det är här stärkandet av självkänslan blir så centralt i mitt liv. Kanske även du skulle må bra av att jobba med din självkänsla?
JA detta var lite tankar kring inledningen på Tommy Hellstens bok "Du är mer än du anar." Och jag tror verkligen att han har rätt när han säger att det är en konst att bli vän med sin själ. Jag kommer säkert återkomma med mer citat och tankar under tiden jag läser hans bok.

Mina nya skor

Jag går i mina egna skor. Jag lånar ingen annans. Jag vill inte det. Skulle jag låna någon annans skulle jag göra det för att se hur det är att gå i någon annans skor. Men jag känner att jag vill hålla mig till mina egna skor just nu.Jag vill inte för tillfället veta hur det är att gå i någon annans skor. Jag behöver mina egna skor.

Jag känner mig idag ganska förbannad. Förbannad på ett bra sätt, vilket handlar om att jag vet vad jag är förbannad på. Att veta vad jag är förbannad på är ett framsteg för mig om man kollar längre bak i tiden när jag inte förstod mig på mig själv alls. Idag förstår jag mig på mig själv mer än vad jag någonsin har gjort, men har fortfarande mycket kvar att utforska om mig själv. Jag har innan inte heller förstått att jag inte förstår mig på mig själv, det låter kanske konstigt men så har det varit. Vilket har lett till att jag ibland har gått omkring i ett vakuum. Jag förstår detta idag, och jag förstår då också vikten av att förstå mig själv eftersom det handlar om att sätta mål för mig själv efter det jag själv vill. Och att vara mig själv. Och förstår man inte sig på sig själv så förstår man inte heller vad det är för mål man behöver och då förstår man inte heller sig på sig själv.

Men just nu förstår jag mig inte på hur några individer i min omgivning tänker. Detta går personligen ut över mig, vilket även gör mig ledsen. Det som gör mig leden är bland annat ryggradslösheten hos några individer och att jag inte förstår mig på deras handlingar gentemot mig. Jag känner mig även orättvist behandlad Det är detta jag är förbannad på eftersom jag känner att jag har kommit i kläm mitt i detta. Det blir ett moment 22 för mig. Jag förstår att det kan kännas rörigt att läsa detta jag skriver eftersom jag egentligen inte berättar rätt ut om vad och vem det handlar om. Det gör jag inte eftersom jag inte vill gå samma väg som de har gjort när deras handlande har satt mig i kläm. Sedan är det även rörigt för mig.

Dock förstår jag även att det handlar om hur jag har hanterat mig själv och vissa saker innan, jag förstår att deras handlande hänger ihop med detta. Dock rättfärdigar det inte deras beteende. Istället hade jag velat ha en ärlig och rak kommunikation, men tydligen får jag leta i helvetesgapet efter den kommunikationen denna gång.

Jag har dock en plan som jag håller på att utveckla, Vilket kanske utmynnar i att jag köper ett par nya skor till mig själv. Då lämnar jag mina gamla där de hör hemma.

Understimulerad vs kreativitet!

För någon dag sedan kom jag på vad jag behöver lägga till i mitt liv för att kunna se framåt. Jag har kommit på med hjälp av min fru att jag faktiskt är understimulerad. Vilket för mig betyder att jag inte är nöjd med en del av det liv jag lever. Just nu går det mesta runt i ett ekorrhjul vilket säkert många småbarnsföräldrar känner igen sig i,  kanske även andra. Även på jobbet känner jag att jag bara går runt och runt, 

Jag har även förstått att jag är en person som behöver stimulera min fantasi och min kreativitet. Jag är egentligen en mycket kreativ människa som behöver utveckla min kreativitet. Jag har kommit underfund med att jag behöver det, annars kommer jag att känna mig mer instängd i mig själv än vad jag redan gör. Jag tycker mycket om vissa delar av mitt jobb, men mitt jobb får mig även att känna mig instängd och då utvecklar jag inte mig själv heller. Därför har jag idag köpt mig en Chromebook (Laptop) och letar efter en bra författar/skrivkurs som jag ska kasta mig in i med välbehag. 

Jag tänker så här, jag har funderat bakåt i tiden och kommit fram till att jag alltid har varit bra på att skriva, jag har alltid varit intresserad av bra berättelser och av att läsa böcker. Jag har dessutom en gång i tiden gått en filmmanuskurs och skrivit en del filmmanus. Sedan var även min far författare och kunde han så kan även jag. Detta är såklart ingen garanti för att jag är bra på samma sak, men jag ska i alla fall ge författandet en ärlig chans. Och jag tror att jag kan göra något bra av det. För något behöver jag göra åt min stimulans sm ligger på minus just nu. 

Nu gäller det bara att hitta den "rätta" distanskursen.... sökandet börjar nu! 

Om inte flaskan är någon lösning...

Om inte flaskan är någon lösning på mina problem, varför känns den så varm, om inte flickan borta i hörnet är någon lösning, varför känns hon så varm? Om det inte är någon lösning att känna, varför känner jag då? Varför känner jag mig så trött, varför känner jag mig sönder, varför känner jag mig så utanför? Varför känns det som att jag är blind för mina egna problem? Jag är så trött på att känna, så trött eftersom det har förstört mitt liv.

Dessa tankegångar möter jag ganska ofta i mitt jobb. Jag kan till viss del relatera det till mitt eget liv. Jag tycker om att jag själv är en tänkande människa som kan vara djup och få tag i mina tankar och känslor på ett djupt plan. Men ibland blir det bara förmycket även för mig. Ibland vill jag också bara stänga av, men jag vet att det inte är bra under en längre period. Kanske någon timme. Att byta plats på tillvaron rent fysiskt kan även det vara bra för att tillexempel ladda batterierna. Men jag har märkt att jag älskar att vara nere och rota i det djupa i mig själv, att sedan få ut det genom att bland annat skriva här är så otroligt viktigt för mig. Att det är en stor anledning till att jag faktiskt kan vara mer harmonisk och trygg i andra delar av mitt liv det förstår jag nu, äntligen måste jag säga. Jag har en inre röst som på något sätt måste få komma till uttryck. Och det är inte alltid att det är så bra att prata med andra runt omkring mig som står mig nära, dels på grund av att det ibland kanske kan vara svårt att förstå sig på mig men även för att det inte är meningen att mina närmaste ska vara mina terapeuter. Detta behöver inte innebära att jag inte delar med mig, för det måste jag göra annars så kan man likväl isolera sig även fysiskt. Att isolera sig psykiskt från det man vill ha nära sig i livet slutar alltid med katastrof och ett oerhört ytligt liv där man inte ens själv vågar släppa in sig själv nära sig själv.

Tankar och funderingar om ordet gud och vad som döljer sig där bakom kan sippra igenom mitt huvud ibland. Om det finns en gud, varför låter han många av oss människor lida så mycket. Är det kanske för att han vill att vi ska lära oss själva att ta hand om oss och genom det även utveckla världen till en bättre plats att leva på. Jag tror även att världen närmast oss själva blir bättre om vi själva styr den. Dock kan vi behöva en första och andre styrman till hjälp att finna vägen genom dimman. Dimman lättar när vi själva hittar en lösning vi tror på. Det finns ingen annan som kan komma fram till rätt lösning för mig, eller dig. Det är bara du och jag som kan känna att det är rätt för oss. Ibland krävs det dock en hel del övning för att kunna känna efter vad man själv vill och då kanske man lutar sig mot någon eller något för mycket och går in på fel spår, eller så är det så förbaskat rätt att just då kanske lyssna på någon annan än mig själv. Jag tycker att det känns säkrare att i osäkert läge ta hjälp av någon annan än att bara försöka själv att komma på om saker och ting är rätt eller fel. Men man ska inte hänga upp sig på det så att det blir den enklaste vägen. Jag har ett ansvar mot mig själv och mina närmaste att faktiskt välja själv vad jag känner, tycker och vill i mitt liv. Annars kan man kännas som en börda för någon annan genom att aldrig ta egna beslut.

Ja detta var lite Lördags tankar. Jag länkar till en som jag tycker, underbar låt, med en underbar djup och mörk text som jag tycker om väldigt mycket. Med ett band som jag tycker om väldigt mycket. När jag lyssnar på Marillion så brukar min fru fråga "Vad är det nu" och det är sant att jag ibland lyssnar på dem när jag är nere. Men om du har läst ända hit ner kära fru, så stämmer inte det särskilt ofta längre. Jag älskar bara att lyssna på dem. Jag bifogar även texten nedanför videon.
Det finns något magiskt över att sätta text till sina känslor...

When I Meet God

And if the bottle's no solution
Why does it feel so warm
And if that girl is no solution
Why did she feel so warm
And if to feel is no solution
Why do I feel
Why do I feel so tired
Why do I feel so broken
Why do I feel so outside
Why do I seem so blind
I'm so sick of feeling
It's ruined my life

If living rough is no solution
Why does it ease my mind
If looking back is no solution
Why are we all
Nothing but children
Children inside

Why do the Gods
Sit back and watch
So many lost
What kind of mother
Leaves a child in the traffic
Turning tricks in the dark
What kind of God?

I crawled around inside myself
It was a long way down
It was a mine and it was mine
And in the darkness
I saw a perfect mirror
Floating in space

When I meet God
I'm going to ask her
What makes her cry
What makes her laugh
Is she just stars and indigo gas
Does she know why
Love has no end
But it's dark-angel friend
Tearing women and men
Slowly apart

Stain
Don't do that
Scream
Don't do that
Fail
Never do that
Never do that
I want to go out
Don't do that
I want an adventure
Just stay..
I want
Just stay in
I want to make love

And if the bottle's no solution
Why does it feel so warm
And if looking back is no solution
Why are we all just children inside
And if to feel is no solution
Why does the whole damn world feel so broken
So outside and out-of-sorts

A perfect mirror
Floating in space
Waves and numbers
But oh, such beautiful numbers
And oh, such waves..

15

Femton dagar. Femton år. Femton fingrar inga tår. Lika långt till månen är, gubben finns som sitter där. Se till mig som liten är. Vart jag mig i soffan vänder ser jag bara mina händer. Lyckan kommer,  lyckan går. Femton dagar. Femton år.

Min egen värld.

Instängd i min egen värld snurrar jag runt utan att veta vart jag är på väg. Jag klänger mig fast vid något som jag inte vet vad det är. Det enda jag vet är att jag är instängd i något som gör mig både ofokuserad, trött och frustrerad. När ska jag börja tro på mig själv fullt ut? När ska jag börja fatta att jag behöver ta mig själv och livet på ett annat sätt. Timmarna bara rasar iväg under dagen vilket gör att tiden går otroligt fort och jag står still. Tiden räcker nästan bara till åt att känslomässigt ta mig framåt och försöka bygga upp positiva försvarsmekanismer mot livet. För livet bygger inte försvaret åt mig på rätt sätt utan min inverkan. Jag behöver verkligen vara med i livets beslut om mig. Jag vill ta över taktpinnen, jag vill inte låna ut den längre, inte om jag inte känner att jag kan lite på den som håller i den. När jag sitter här och skriver så strömmar orden ur mig och det känns både bra och befriande. Jag vill verkligen använda orden för att uttrycka mig, jag vill inte använda min kropp eller mina negativa masker. Jag vill använda mig av mina egna ord, ord som jag kan stå upp för, ord som jag kan känna kärlek till. Kärlek som kan hjälpa mig att tycka om mig själv mer än vad jag gör. Jag kämpar varje dag med mig själv. Ibland kämpar jag lite för mycket vilket innebär att jag stannar upp i mig själv, mitt inre behöver komma till ro. Jag behöver inte sitta och titta på en serie eller film när jag inte har något annat för mig, jag behöver inte lyssna på musik hela tiden. Jag behöver ibland bara sitta och titta och bara vara i livet. Jag behöver inte förstärka varje ögonblick, varje tanke, varje händelse. Jag behöver ibland bara vara en del av en situation, en del av en händelse. Den behöver inte kretsa runt mig, jag är trött på när saker kretsar runt mig. Speciellt när det handlar om hur jag mår, eller inte mår.... Jag är trött, trött, trött. Jag behöver ro, ro , ro långt ut med min eka. ut till en del av sjön där jag bara kan ligga och guppa på vågorna. Där ingen behöver mig mer än jag, där vill jag kunna ligga. Kanske inte så länge, men tillräckligt länge för att kunna samla på mig energi, styrka och mod för att ta ansvaret igen, ansvaret jag själv har valt att ta. Men ibland behöver man bara vara, bara se solen, bara höra vinden och fåglarna, bara guppa för sig själv. Jag kan gärna även ha sällskap i min eka, men bara om vi inte behöver fundera, tänka ut vad vi ska göra. Allt det ska vara klart för att både jag och mitt sällskap ska kunna njuta av att bara vara, just där, just då, just oss.

 

Att vara otydlig är en försvarsmekanism hos mig har jag förstått, jag har lärt mig att otydlighet gör att ingen kommer nära mig på "fel" sätt. Det har jag lärt mig nu i vuxen ålder. I min otydlighet så kan jag hålla människor på avstånd. Något som jag egentligen tycker är en bra försvarsmekanism i vissa lägen om man är medveten om den. Men jag har aldrig själv upplevt mig otydlig utan tvärt om upplevt mig väldigt tydlig i mig själv och min kommunikation . Men jag har under det senaste året i min egen terapi lärt mig att jag är otydlig i mig själv ibland. Och det är inte bara hon som har uttryckt den känslan. Om några individer upplever mig otydlig så behöver jag nog ta och se och känna efter om jag är det.

Otydligheten  kommer nog ifrån att jag inte har haft några direkta mål i livet, andra har i min omedvetenhet (och även deras) bestämt väg för mig. Jag har upptäckt att jag inte har levt efter mina egna värderingar under en stor del av mitt liv då jag har varit för feg att lita på mig själv. Jag har inte haft vare sig kraften eller självkänslan som hjälp att kunna se hur jag har utplånat mig själv genom att inte förstått att jag måste sätta realistiska mål i livet. Mål som jag kanske kan nå, mål som jag i alla fall kan komma ganska nära.

 

Nu när jag ser tillbaka på hur mitt liv har varit under stora delar, så är det skönt att konstatera att jag är på väg därifrån, där jag har varit känslomässigt under många år, bort ifrån mina gamla beteenden, ifrån mina gamla tankar, ifrån mina gamla mönster. Jag kan tycka bättre om mig själv, jag kan tycka att jag är duktig utan att känna mig konstig. Jag kan se mycket mer av mig själv, den människan som jag kan vara, den människan som för mig framåt och som tar ansvar även för att andra ska kunna följa med i min eka. Jag tror att jag snart får skaffa en större båt, då jag vill ha med mig hela mig och hela min familj, den familjen som ger mig positiv energi, den delen av min familj som förstår sig på mig lite grand i alla fall. Jag behöver inte bli förstådd ända ut i fingerspetsarna hela tiden.

 

Jag vet att jag kan. Det är min värld, och det är mitt ansvar. Kan jag, vill jag, mår jag bra av det. Ja att se mig själv som jag är idag både kan, vill och mår jag bra av. Det innebär dock inte att jag inte måste jobba med mig själv och mina tankar varje dag. Men jag vet att det är jag som väljer och bestämmer över det slutgiltiga beslutet jag kommer att ta inför framtiden, men jag vill ha så många som möjligt med mig i min eka. Och då behöver vi komma överens om vilket väderstreck vi sätter av mot. Och det känns tryggt att det kommer att vara ett gemensamt beslut.

 

 

 

Boomm!

Huvudet sprängs . Tankarna far runt. Sopnedkastet är fullt. Jag kan inte tränga ner mer. Jag måste kunna stanna. Jg måste lära mig att sortera. Men vet inte hur. Sopnedkastet öppnas, allt sugs ut. Är det försent? Phu... det var nära.

Självkänsla

Vad är självkänsla?
Självkänsla bygger på att känna sig själv och veta vilken uppfattning du har om dig själv och den du är. Alltså handlar det om självkännedom. Jag skulle dock även vilja kalla självkänsla även för jagkänsla vilket för mig innebär att det jag känner om mig själv är min självkänsla. Känner jag mig dålig på något så har  jag kanske dålig självkänsla/jagkänsla just i denna situationen. Jag kan också känna mig bra på något och då kan jag även kanske säga att jag har bra självkänsla/jagkänsla i den situationen. Dålig självkänsla kan kopplas till dåligt självförtroende i visa situationer där jag inte tror på mig själv. Bra självkänsla kan således kopplas till bra självförtroende i visa situationer där jag tror på mig själv.

Dålig självkänsla har dock en förmåga att ta över och dra ner mig till ett självömkande som jag inte mår bra av och som även kan ta över det som jag egentligen är bra på. Dålig självkänsla kan göra så att du bland annat uppfattas som otrygg i dig själv. Bra självkänsla har då motsatt effekt vilket innebär att om du har bra självkänsla i någon situation så både känner du och uppfattas förmodligen starkare och stabilare i dig själv och kan även kännas trygg i dig själv. Dock tror jag att bra självkänsla är något som man måste jobba med för att upprätthålla på en balanserad nivå. Dålig självkänsla kan kännas som en starkare känsla eftersom negativa känslor oftast har en förmåga att lägga sig över alla andra känslor som en sordin.

Masker och försvar
Vi använder oss av masker i livet i olika situationer. Detta gör vi för att vi behöver anpassa oss till de olika situationerna. Men om användandet av dessa masker går över till att bli en besatthet så blir maskerna ett försvar för att hantera dessa olika situationer och då är det väldigt lätt att glömma bort sig själv och vad man själv egentligen vill och står för. Det kan även vara så att jag inte har några tankar om vad jag vill i livet och har levt genom att vara någon annan som jag egentligen inte är, alltså genom att skapa ett sätt att vara som jag egentligen till viss eller hel del inte vill vara, men är ändå genom att vara mina försvar och mina masker. Detta sätt att hantera sig själv kan även vara något man gör omedvetet eftersom man har gjort på samma sätt under en längre tid. Jag tänkte nu gå igenom några av dessa masker och försvar som kan bli en besatthet för oss på ett negativt sätt.

Hjälparen
Hjälparen har väldigt svårt att sätta gränser. Säger inte till om han eller hon tycker att någon kommer för nära eller går över gränsen på något sätt. Det kan även vara så att jag inte vet eller känner av när någon kommer för nära eller går över min gräns. Man hjälper alltså andra på bekostnad av sig själv.
Som hjälpare kan man känna sig utnyttjad för att ingen frågar mig om jag behöver hjälp, jag kanske till och med drar mig för att be om hjälp. Jag kan känna mig missförstådd och börja tycka synd om mig själv istället för att sätta en gräns och kanske be om hjälp när jag behöver det istället för att tro att jag kan och ska klara av allting själv. När jag självömkar kan detta leda till att jag blir bitter vilket är en oerhört jobbig känsla, och svår att plocka upp sig själv ifrån. Och bitterhet kan i längden även leda till att man blir deprimerad.

Offret
En person som offrar sig för andra i nästan varje situation som uppstår suddar ut sig själv mer eller mindre. Har mycket svårt att be om hjälp och ska klara alla situationer själv. Detta är ett steg till från hjälparen. Hjälparen kanske kan se att den behöver hjälp själv men offret kanske har lite svårare att se detta. Dock finns det nog en hel del självömkan hos ett offer också, men det kan vara så att man inte förstår sig på vad man själv egentligen behöver när man är i en offerroll. Istället tar man på sig offerkofta efter offerkofta och offrar sig för andra istället för att ta hand om sig själv. Om det är någon därute som har sett en person med en offerkofta ha genuint roligt så är det i alla fall väldigt sällan det händer. En offerkofta är en mycket tung kofta att bära och blir det bara fler och fler så blir det tyngre och tyngre. Någon som ser sig själv som ett offer kan upplevas vara mycket svår och tung att ha i sin närhet.

Peoplepleaser
Peoplepleaser eller människo - behagare som vi kan översätta det till på svenska har väldigt svårt att gå in i konflikter eftersom man förmodligen aldrig vill göra någon arg, ledsen eller sårad. Om man någon gång skulle gå in i en konflikt så skulle man förmodligen ganska lätt känna sig kränkt av den andre. Men behålla känslan av kränkthet för sig själv eftersom man inte vill såra någon annan eller göra någon arg, vilket man kanske tror att man skulle om delade med sig av att man har blivit sårad av samma person. Detta kan leda till att man börjar ljuga för att man inte vill säga hela sanningen. Ljugande kan till slut bli en vana då man inte vågar gå in i konflikter utan ändrar på sanningen så att den andra personen ska kunna känna sig sedd, nöjd och kanske glad. Medans den som har förvanskat verkligheten kanske känner sig tvärtemot, ensam, oförstådd och deppig för att man själv inte blir förstådd.

Perfektionisten
Här har vi en människa som förmodligen aldrig blir riktigt nöjd. Man bygger sin självkänsla på att det man gör ska vara och är perfekt. Detta ledder till att man hela tiden har en tendens att jämföra sig med andra. Inte nog med att man ska vara bäst, man ska förmodligen även ha bäst saker. Att skapa ett "perfekt" yttre tror perfektionisten leder till att andra runtomkring tror att allt är bra även på insidan. Men förmodligen är det tvärtom om man hela tiden strävar efter att vara perfekt utåt så är det nog för att hålla tankar och känslor och annat som kan förstöra masken utåt. Förmodligen har man även väldigt svårt att hantera misstag eftersom en perfektionist förmodligen har som mål att aldrig göra misstag. Men som vi alla vet så gör vi alla misstag, det är bara hur vi hanterar dem som hjälper eller stjälper oss.  En perfektionist kan även gå omkring med en känsla av oro inom sig för att man aldrig är nöjd eller för att man inte ska verka vara utan problem och vara perfekt. Denna oro kan man även försöka dölja för sig själv genom att till exempel dricka alkohol eller ta droger, men det är kanske inget man visar någon annan bara för att man kan vara rädd för att andra kanske då kan skåda igenom det försvar som man har byggt upp runt sig själv. Försvar som man har byggt upp för att man har trott att man kan hålla det jobbiga borta då och verka fläckfri utåt.

Egoisten 
Vi har alla vår egen bild av en egoist, men för det mesta så tycker man att en egoist bara eller till stor del tänker på sig själv. En egoist kan ha väldigt svårt att stanna i relationer. Detta beror på att man i relationer behöver tänka på fler än sig själv, vilket egoister inte gör.  En egoist försöker alltid att sätta sig själv i centrum och ska alltid hänga med på/i saker som är inne och coola just för tillfället. Man söker hela tiden kickar och lever med risker för att förmodligen vara eller bli något i de kretsar som betyder mest just för tillfället. Man är oerhört manipulativ för att man ska och vill få precis som man själv vill. Man kanske inte berättar hela sanningen för de som man vill imponera på för om man skulle berätta hela sanningen så kanske man inte skulle vara så cool längre. Det kan även finnas en rädsla för att man inte ska vara någon i andras ögon, att man helt enkelt inte räcker till för att passa in i det coola gänget som man så gärna vill vara med i och imponera för.
En egoist kan ha många olika aktiviteter eller projekt på gång, projekt som man kanske inte avslutar fullt ut innan man sätter igång med ett annat som man tror kanske drar mer uppmärksamhet till sig.

Arbetsnarkomanen 
 En människa som lägger ner mer tid och tankar på jobb mer än vad hen lägger ner på sin familj, sin fritid eller något annat kan man kalla en arbetsnarkoman. Allt annat kommer i andra hand helt enkelt. En människa som inte har balans i sitt liv. Vågen väger jämt över på den sidan där arbetet finns. En arbetsnarkoman försöker bygga upp sin självkänsla på aktiviteter/jobb, vilket kan leda till att "man blir sitt jobb" då man inte kan hålla isär jobb och fritid. En människa som till slut inte kan skilja på arbete och fritid får svårt att koppla av och känner sig rastlös nästan jämt och kan till och med känna skuld över att ta det lugnt. Kanske du känner igen dig själv i att bli stressad när du till exempel sitter i soffan och tittar på tv eller läser en god bok. Eller kanske inte kan sitta still mer än 5 - 10 minuter innan rastlösheten kommer smygande igen. Att ha en arbetsnarkomans mask som försvar är ganska vanligt tror jag.Det som händer är att man förmodligen trycker undan känslor och tankar som man egentligen inte kan hantera, inte har lärt sig att hantera mer än på kanske två dysfunktionella sätt. Det ena är att jobba.Det andra kan vara att till exempel ta till droger eller dricka sprit. En arbetsnarkoman kan bära på en stor känsla av otillräcklighet tillsammans med stress. Otillräcklighet kan komma av att man känner att trots att man jobbar mellan 9 - 21 så räcker man inte till på jobbet, man ska dessutom räcka till i sin familj om man har en. Det kan vara en hel del tryck utifrån och man vill gärna räcka till men klarar förmodligen inte av det arbetsmässigt och känslomässigt. Vilket i sin tur kan leda till att man bygger upp ett dysfunktionellt sätt att leva och ta hand om sig själv på.


Stärka självkänslan.
Om man inte stärker sin självkänsla kan det gå utför ganska snabbt. Man kan trassla in sig i dessa försvar så mycket att det leder till att man går helt upp i dem och "blir sina försvar" . Man kan efter ett tag känna sig ganska tom inombords då man genom att inte vara sig själv och inte ta hand om sig själv på ett positivt sätt utplånar sig själv. Det kan vara så att man inte lyssnar på sig själv eller andra för att man känner ett starkt motstånd till att förändra sig själv och titta inåt i sig själv för att  det känns skrämmande att lära känna sig själv. Många gånger behöver man tyvärr komma ganska långt ner i sitt dåliga mående som låg självkänsla kan skapa för att förstå att man behöver hjälp med att ta sig upp ur svackan. Livet kan tappa mål och mening eftersom man under en lång tid förmodligen har jobbat bort från sina egna mål utan att tänka på det eller känna av det. Man kan till slut hamna i en depression som man inte klarar av att ta sig ur själv. Professionell hjälp som till exempel en terapeut av något slag kan vara lösningen för att börja jobba sig tillbaka till den man egentligen är och vill vara.

Hur kan du stärka din självkänsla?
För att kunna stärka din självkänsla måste du försöka att se dig själv utifrån eller få en stark insikt i dig själv om hur du hanterar dig själv. Du måste börja se dina egna självutplånande beteenden helt enkelt. Du måste tänka efter vilka gränser du har och vilka behov du har i livet. Du kan ju till exempel ha ett behov av att vara nära din familj som du under en längre tid upplever har kommit längre ifrån dig av orsaker som du själv inte har kunnat se eller veta något om. Du måste försöka acceptera dig som du är. Låg självkänsla kommer oftast ifrån tankar, känslor och funderingar som har uppstått i olika situationer som du har varit med om och som du då också har skapat ett känslomässigt förhållande till. Ett känslomässigt förhållande som du förmodligen inte kan hantera utan istället  måste försvara dig mot genom att gå in i konstiga och självutplånade beteenden som du tror är bra för dig. 
Det är oftast inte lätt att acceptera hela sig själv eller alla sidor hos dig själv. Men genom att förstå att du har ett behov av att ändra på dig för att må bättre och att faktiskt skrida till handling och börja ändra ditt beteendemönster så kommer du förmodligen till slut att också kunna acceptera mycket av det du inte har kunnat förlika dig med innan. Det gäller att du även lever ärligt mot dig själv och dina närmaste. Men kom ihåg att det är svårt att vara ärlig mot de runtomkring dig om du inte är ärlig mot dig själv.
Försök att se dig själv och ditt sätt att hantera dig själv utifrån och sedan försöka ändra på det som du själv tycker att du bör ändra på. Men kom ihåg att säger människor som står dig nära att du har svans så är det nog dags att titta efter och göra något åt det om du inte vill ha kvar svansen. Jag tror de flesta håller med mig om att det är lättare att se andras brister än sina egna. Men glöm inte att det är ditt eget ansvar att ta hand om dig själv och det känslor som du går omkring med.
 

Otillräcklighet och balans.

Ibland känner jag mig verkligen otillräcklig. Inte bara för andra utan även för mig själv. otillräcklig för att jag vill göra så mycket med mitt liv. Jag har en stor dröm, en dröm om att skriva och nå ut till människor med det jag skriver. En dröm om att skriva och uttrycka mig själv, så att andra kan ha nytta av det och inte bara jag.
Jag vill ut och föreläsa och upplysa människor som behöver höra just det där extra, just det där som de har behövt höra länge. Jag vill ge något till andra, jag vill vara något för många. Jag vill inte stanna upp i mig själv. Det har jag skrivit om mycket. Jag tror att det är en drivkraft för mig själv. Det kan även vara en bromskloss. Jag behöver hitta en balans.

Jag vill vara stabil och finnas där för min familj, vara en del av ett försörjande team som tar sig fram tillsammans och som inte ger upp för att det kommer hinder på vägen, jag vill vara en människa som kommunicerar om vad jag vill, känner och tycker är viktigt. Jag vill inte vara den svåra människan att förstå sig på som jag vet att jag har varit ibland. Men jag är stöpt i en form genom en försvarsmekanism som jag tror har skyddat mig genom att inte släppa in folk nära mig och sedan har jag även varit rädd att vara ensam vilket har gjort att jag har släppt in folk alldeles för nära mig själv. Detta har jag blivit sårad av då en del av de människor jag har stött på har utnyttjat min öppenhet för att på ett egoistiskt nästan narcissistiskt sätt ta sig fram på min bekostnad.

Men detta är längre bort från mig idag än vad det kanske har varit innan. Det kan också vara så att jag är mer uppmärksam mot mig själv och vad jag känner och vet om mig själv idag, saker som jag inte visste om innan eller inte ville veta om mig själv. Det är för mig ett ständigt arbete att lära känna mig själv dag för dag. Det kan kännas lite konstigt att benämna det som ett arbete då jag har svårt för att koppla ihop ordet med det jag behöver göra. Jag behöver istället ta ett större ansvar för mig själv och faktiskt titta på hur jag påverkar människor runtomkring mig i olika situationer, privat och på jobbet, på fritiden med vad jag nu företar mig att göra på min fritid. Detta är viktigt, men det viktigaste är egentligen hur jag själv känner och hur jag handlar i mina egna känslor. Hur bemöter jag folk när jag är arg, irriterad och förbannad? Hur bemöter jag folk när jag känner mig lugn, stabil och empatisk Vad får mig att bli lugn, stabil och empatisk? Vad får mig att bli arg, irriterad och förbannad?

Jag vet att stress är en väldigt negativ faktor för mig, inte lika mycket idag som det var för några år sedan men tillräckligt för att jag har ett behov av att känna efter när jag är stressad och att även veta hur jag ska agera och tänka när jag upplever stress. Jag har haft tillräckligt med stress situationer som jag inte har velat ha för att veta att jag behöver tänka på detta. Stress kan även leda till irritation och att jag kan bli förbannad tillslut.

Otillräcklighet ger mig stress, därför har jag ett större behov av att planera min tid och verkligen välja vad jag ska göra för att ta mig framåt mot vad jag vill i livet som gör att jag kan känna mig mer stabil i mig själv.
Släpp taget, släpp greppet, släpp, släpp, släpp. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Balans!

Just för stunden

Saker och ting ändras med
tankar under tiden du tänker. Du låter det gå för lång tid innan solen blänker i det stilla vattendrag där tankarna reflekteras. Reflekteras för att det behövs.  Av reflektionen kommer det nya vägar att välja väg. Vägen du väljer kan vara för evigt eller bara för en stund. Det är i stunden du väljer.  Stunden just ni kan vara den viktigaste för dig på mycket länge.  Stunden kan frysa till is genom att du tar för lång tid på dig och välja. Just här och nu är vi tillsammans. Just här och nu kan enkelt bli till igår om du inte passar dig. Stunden just nu är full med kärlek till stunden igår eller morgonen imorgon när du har möjlighet att göra den till det du behöver.  Ta vara på chansen.  Den kanske aldrig kommer igen.