Han satt och tittade ut över ängen. Han satt högst upp i backen. Bakom honom stod det ett stort träd. Ett träd vars blad hade en härligt grön färg. Det var helt vindstilla. I horisonten framför honom gick solen upp, himlen färgades rödlila. Han älskade att sitta och titta på soluppgången. Men idag såg han ganska ledsen ut där han satt. Tankarna for genom huvudet på honom och tittade man nära på hans ansikte såg man tårar som föll nerför kinden. Hans ögon var röda av gråt, han harklade sig och tänkte. "Jag vill inte gå på begravningen." Plötsligt hörde han någon ropa hans namn. "Noah kom nu. Du måste göra dig i ordning." Det var hans mamma som ropade på honom. Hennes röst ekade i hans huvud men han försökte att stänga av den. Han ville inte lyssna på den. Han ville inte att det skulle vara tid nu, inte idag, aldrig. Han ställde sig upp snabbt och började springa, springa långt bort var det han ville just nu. Hans tankar bara fladdrade iväg. Han hörde inte hur hans mamma skrek efter honom " Noah, stanna, kom tillbaka" Plötsligt snubblade han och dök rätt ner i gräset. Hans knä slog till en sten. Det gjorde ont, så ont att han hade skrikit rakt ut om det hade varit en annan dag, andra omständigheter. Men idag så kände han inte ens av smärtan då han var så bedövad av sin egen sorg och smärta. Han låg där med huvudet ner i gräset och tårarna började översvämma hans ögon igen. Om han hade sett sig själv ligga där hade han sett hur hela hans kropp skakade. Han kände inte ens när hans mamma la sin hand på hans huvud och smekte hans hår. Han hörde inte vad hon sa, det enda han hörde var hans egna tankar som skrek "NEJ....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar