Inga fler genvägar!

Alla föräldrar känner säkert igen att man blir påverkad på ett eller annat sätt av att ens egna barn växer och blir större. De blir egna individer till slut. De minnen man har av deras uppväxt är förhoppningsvis bränsle till föräldrarsjälen vilket förhoppningsvis leder till att själv också fortsätta utvecklas. Att fortsätta visa att även fast man blir äldre så behöver man inte stanna upp, stanna upp i sin egen utveckling. Jag tror att det är mycket viktigt att fortsätta med det även efter att barnen har flyttat hemifrån. Barnen kommer att utvecklas från lekfulla individer till något som vi egentligen inte har någon aning om. Dock tycker jag att föräldrar har ett stort ansvar för att förmedla hur viktigt det är med utveckling hela livet. Det behöver inte innebära att man byter jobb varje gång man känner att man behöver utveckla sig. Det kan handla om att man har ett behov av att utveckla sig själv i en annan del av livet. Det handlar förmodligen om att tillföra något i livet som man inte har eller inte har haft på ett tag. Något som saknas helt enkelt. Det kan förmodligen även handla om att kanske gå ner i tid på jobbet om det är möjligt för att kanske få mer tid till den där hobbyn som man så gärna vill hålla på med men har skjutit ifrån sig så länge för att man helt enkelt inte haft tid eller möjlighet just på grund av att man har varit småbarnsförälder länge vilket sedan har gått över i tonårsförälder och sedan fortsatt över till att "bara" vara förälder.

Jag tror också att det ibland kan vara svårt att utveckla sig själv fullt ut när man har ett större ansvar för sina barn och deras utveckling. Man har helt enkelt inte tid till det. Det ansvaret slutar egentligen när ett barn fyller 18 år,men många föräldrar har nog svårt att släppa taget eftersom man är mycket van att även ta ansvar för sitt barn och har gjort det så pass länge att man kanske inte kommer ihåg hur svårt det var i början att vara förälder. Det mesta är ju svårt de första gångerna innan man lär sig hur man ska göra, men människor är individer som anpassar sig ganska fort utifrån den miljön man växer upp i som barn. Och som en del av er förmodligen redan vet så är det väldigt svårt att se när man gör fel och rätt i uppfostringssyfte. Jag säger när man gör fel eftersom jag är övertygad om att alla föräldrar gör fel lite då och då. Men det kanske är de olika säten att uppfostra på som gör att vi alla sätter olika färger på livet i olika skeden.
Många människor revolterar på ett eller annat sätt någon gång i livet mot sina föräldrar eller uppväxten. Jag tror att det är ganska humant att göra det eftersom det förmodligen handlar om att jag som individ har upptäckt att jag inte vill vara, eller leva livet på det sättet som jag i vissa delar av uppväxten har blivit inlärd till att göra. Det handlar om att skapa sitt eget liv, sitt eget mönster, sina egna mål i livet. Och detta kan inte vara dåligt på något sätt. Om man däremot revolterar genom att ta till sig dåliga mönster, dåliga handlingssätt i livet så kan det tyvärr handla om att man inte har styrkan eller förmågan att se att man är på väg in i en återvändsgränd. Efter ett tag kan man kanske förstå att det man håller på med är fel ,dock kan man ha väldigt svårt att ta sig ur det utan hjälp utifrån eftersom man har gjort sitt dåliga leverne till en rutin som räddar dig bara temporärt. Då är det bara att hoppas på att man tillslut får hjälp utifrån eller att man själv inser att man behöver hjälp, att man behöver göra en förändring till det positiva på något sätt. Om det har gått så långt att man behöver hjälp för att utveckla sig själv i en positiv riktning så måste man även räkna med att det kommer att ta tid att göra förändringen. Det kanske till och med krävs flera förändringar, vissa större än de andra.

Det är så oerhört viktigt att få en bra start i livet, alla föräldrar brister på ett eller annat sätt i sitt eget liv vilket påverkar barnet på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så upptäcks en dysfunktionell uppfostran i tid så att både förälder och barn får hjälp innan det är försent. Och om man känner att man har haft en dysfunktionell uppväxt och inte vet hur man ska ändra på tankemönster och handlingsmönster till det mer positiva, måste man också komma ihåg att det kråvs mycket för en sådan förändring och det går inte att ta några genvägar, det blir bara senvägar som gör att man förmodligen får jobba onödigt mycket mer än man hade fått göra om man inte hade försökt ta den där genvägen.