Känslor som täcker för varandra

Känslor är ibland ganska svåra att känna igen eller förstå sig på. Känslor har en förmåga att lägga sig på varandra och därmed även kanske täcka över en bra känsla med en dålig känsla. Rädslor kan till exempel lägga sig överst och täcker då kanske över en känsla som "förbjuden" glädje. Rädsla kan även ha uttryck som är ganska lik en känsla av sorg eftersom det även kan komma tårar när man är rädd. 

Ilska har en förmåga att lägga sig allra överst av alla känslor när den dyker upp. Män har en större förmåga att låta ilskan ta över deras känsloliv än vad kvinnor har. Detta gäller främst deprimerade män. Deprimerade män har en förmåga att ofta känna ilska och har lättare att uttrycka ilska än vad deprimerade kvinnor har. Detta tror jag beror på att män är skapta mer aggressiva än vad kvinnor är. Ända sedan tidernas begynnelse så har männen varit mer drivande i jakten på mat och varit det naturliga valet när en familj ska skyddas från något som är farligt. Och i dessa sammanhang så är det bra om man har närmare till ett aggressivt beteende och det tycks vara så att män har det. 

Det är inte särskilt konstigt att ilska kan lägga sig ovanpå alla andra känslor och trycka bort dem eftersom det är en mycket stor och kraftig känsla. EN del är rädda för sin egen ilska. En del känner att om jag visar ilska mot det som jag älskar eller behöver i min närhet så kan de bli bortskrämda om jag visar hur arg jag egentligen är. Därför håller en del borta sin ilska med hjälp av någon typ av försvarsmekanism som säkert i vissa lägen är helt okej att använda sig av. Men om man har gjort sättet att hålla ifrån sig vissa känslor till en rutin så märker man tillslut inte när man använder sig av sin försvarsmekanism eller inte. Och när det har gått så långt så har det som en gång var en positiv försvarsmekanism blivit en negativ sådan. 

Den som är medveten om sina försvarsmekanismer har lättare i ett tillstånd av ilska att ta hand om sin känsla och även förklara varför man reagerar som man gör. Man kommer även närmare sig själv och har enklare att få omsorg av andra i en utsatt situation. Andra som inte är medvetna om sina försvarsmekanismer är oftast längre kvar i ilskan därför att man inte kanske vet vad det är för känsla man känner eller att man inte har förmågan att ta sig ur den på rätt sätt. 

Om man vet vad det är för känsla som man känner så kan man lära känna sig själv ännu mer om man skulle veta eller komma på att just den känslan jag känner blockerar en annan på grund av att jag kanske inte tycker om att känna den känslan som den blockerar. 

Det bästa är att försöka tänka efter hur man egentligen hanterar sig själv känslomässigt. Göra en daglig känslomässig inventering. Det behöver inte vara så att man i början känner till vad det är för känslor man känner. Men om man ger sig in i sig själv för att man vill lära känna sig själv känslomässigt och försöker förstå vad det är för känsla man har och varför man har den så kommer man tillslut att lära sig mer om sig själv än vad man tidigare hade trott att man hade kunnat. Det kan krävas en hel del mod att gå in i sig själv känslomässigt på det här sättet. Speciellt om man inte är van vid att göra det. Men jag är övertygad om att man kommer att vinna känslomässigt på det med tiden och kanske tycka bättre om sig själv för att man både vågar och märker att man kan mer än man hade trott om sig själv. 

Se livet för vad det är...

Jag vet inte om ni som läser här är pensionärer eller fortfarande arbetar. Jag fick en tanke idag att man inte ska behöva vänta med att "leva livet" förrän man går i pension. Jag tänker på hur många som egentligen gillar sitt jobb. Man kan ju tycka om det mer eller mindre, men jag tror att en hel del vantrivs på jobbet. Jag hoppas dock jag har fel. Men mycket beror på de chefer man har, om cheferna kan göra jobbet roligt och man själv även kan bidra så att arbetet mer blir en del av livet än en mellanlandning innan semestern. Då tror jag att både individen och samhället hade tjänat på det. Jag känner att jag har ett behov av att leva och förverkliga mig själv under hela mitt liv och inte bara i vissa delar av det. Och det är där mina tankar om jobbet kommer in. Jag måste få utrymme att utveckla mig själv i det arbete jag har, annars vet jag att jag inte mår bra. Jag behöver känna kraften i mig själv som kommer av min egen utveckling och tro på mig själv. Detta tror jag att jag får av min egen utveckling. Min egen utveckling är även viktig för dem som står mig nära. Precis lika viktig som deras utveckling är för mig. Tommy Hellsten skriver i boken "Du är mer än du anar" om hur man blir en människa i arbetslivet. Han skriver bland annat "Vid bedömningen av framgången för en viss verksamhet har pengar varit det enda kriteriet. Strategin har varit att försöka binda den anställde vid arbetsplatsen med pengar och andra materiella förmåner. Men åtskilliga undersökningar visar att välbefinnande inte kan skapas med enbart pengar. Tvärtom förefaller det som om välbefinnandet skulle minska i takt med ökad rikedom. Pengar räcker inte för att alstra lycka. En hög lön och optioner kan kännas bra ett ta, men med tiden blottas den underliggande tomheten."
Detta tror jag absolut han har rätt i. Jag tror att det är vi själva som har skapat ett oerhört egoistiskt sätt att tänka. Ett oerhört egoistiskt samhälle där det viktigaste för många är att vara störst, bäst och vackrast. Jag tror även att en hel del människor kanske inte erkänner detta och kanske inte vet om sin egen drivkraft. Men de flesta av oss människor har någon gång drömt om att lämna in den där perfekta lottokupongen så att man bara kan skita i det som får ens egen värld att gå runt och bara göra precis som man själv vill. När man är fången i tristessen på jobbet gör man för det mesta precis som någon annan vill och den andra det handlar om har ofta ett vinstintresse i det företaget eller situationen det handlar om.

Pengar är för många det som bevisar vilken framgångsrik människa man är. Och är man en människa som tjänar bra med pengar och kan köpa det man själv vill så tycker många att just den människan har lyckats med livet. Varför är det så här egentligen. Min erfarenhet är att jag själv även många gånger ibland flera gånger varje dag tänker att jag skulle vilja ro hem den där lottovinsten någon gång så att jag kan göra det jag vill. Men när jag går omkring och har drömmar om något som egentligen är helt osannolikt att jag skulle få vara med om så glömmer jag bort att leva i nuet. Leva livet här och nu. Jag fokuserar på fel saker helt enkelt. Jag behöver därför rannsaka mig själv och verkligen tänka efter hur jag egentligen skulle kunna få och vilja ha det med de resurser jag har nu, i just detta ögonblicket. Annars glömmer jag bort mig själv, vilket även betyder att jag glömmer bort det som står mig närmast. Självklart ska jag kunna drömma om att få in mer pengar på kontot. Pengar skapar trygghet till en viss del, men den andra delen av tryggheten får jag skapa på annat sätt helt själv med det förutsättningar jag har just nu. Annars tror jag att pengarna kan ta för stor plats i livet och då blir pengarna det som är det viktigaste för mig i livet just nu. Precis som Tommy Hellsten skriver så tror jag att det blir en stor känsla av tomhet som fyller mitt tomrum om jag förlitar mig på att pengarna ska bygga mitt liv. Och det vet jag att de inte kan göra, inte för någon summa i hela världen. Det viktigaste är att jag känner mig trygg i mig själv i vilken situation jag än befinner mig i rent känslomässigt. Låt ingen framgång gå dig åt huvudet, låt inga pengar eller tanken på att pengar är lika med framgång få förstöra dit liv. Försök leva livet här och nu istället. Tyvärr tror jag att många låter sitt liv styras av hur lite eller hur mycket pengar man själv eller någon annan har. Gräset är bara grönare på andra sidan för att jag inte har vattnat mitt eget gräs. Se livet för vad det är och inte för vad det kan vara.

En helt ny dag

Det är en helt ny dag, med nya förutsättningar. Jag har själv förmånen att hålla i taktpinnen. Jag kan forma min egen dag, mitt eget mående beroende på hur jag ser på saker som jag kommer möta idag. Jag har möjlighet att bestämma mig för att denna dagen ska bli bra, jag har möjlighet att bestämma mig för att det jag har med mig i min ryggsäck inte ska vara en börda idag utan bara kännas som en lätt packning. Jag bär idag en ryggsäck med mycket plats och utrymme för positiva tankar och handlingar. Jag ska idag gå in i dagen med en tanke om hjälpsamhet på jobbet, tacksamhet i hemmet och att jag duger som människa under hela dagen eftersom det inte finns några hinder när man har sett ljuset och fått upp ögonen för sig själv och vad som faktiskt ligger i mina händer. Allt kommer att bli bra. Vinden kommer att smeka mig lätt, ärligheten kommer att synas i mina ögon. Jag kommer att kunna relatera till de olika bilderna som jag har målat upp i positiv anda för mig själv. Bilder på hur framtiden kommer att se ut för mig om jag bara spelar mina kort rätt och inte går in i ett destruktivt tankemönster vilket jag har haft lätt för innan. Det är min egen film som jag kan spela in med mig själv som författare och regissör. Mina närmaste är medförfattare och medregissörer och vi behöver komma överens om vilka vägar vi ska ta idag. Men det kommer inte att vara några problem om vi kommunicerar på rätt sätt. Alla andra som jag möter idag kommer att vara mer eller mindre viktiga skådespelare och statister. Men det är jag som bestämmer om jag ska må bra eller inte och det känns bra. Idag ska jag omfamna dagen och verkligen göra det bästa av den.

En känsla av kärlek

Han satt och tittade ut över ängen. Han satt högst upp i backen. Bakom honom stod det ett stort träd. Ett träd vars blad hade en härligt grön färg. Det var helt vindstilla. I horisonten framför honom gick solen upp, himlen färgades rödlila. Han älskade att sitta och titta på soluppgången. Men idag såg han ganska ledsen ut där han satt. Tankarna for genom huvudet på honom och tittade man nära på hans ansikte såg man tårar som föll nerför kinden. Hans ögon var röda av gråt, han harklade sig och tänkte. "Jag vill inte gå på begravningen." Plötsligt hörde han någon ropa hans namn. "Noah  kom nu. Du måste göra dig i ordning."  Det var hans mamma som ropade på honom. Hennes röst ekade i hans huvud men han försökte att stänga av den. Han ville inte lyssna på den. Han ville inte att det skulle vara tid nu, inte idag, aldrig. Han ställde sig upp snabbt och började springa, springa långt bort var det han ville just nu. Hans tankar bara fladdrade iväg. Han hörde inte hur hans mamma skrek efter honom " Noah, stanna, kom tillbaka" Plötsligt snubblade han och dök rätt ner i gräset. Hans knä slog till en sten. Det gjorde ont, så ont att han hade skrikit rakt ut om det hade varit en annan dag, andra omständigheter. Men idag så kände han inte ens av smärtan då han var så bedövad av sin egen sorg och smärta. Han låg där med huvudet ner i gräset och tårarna började översvämma hans ögon igen. Om han hade sett sig själv ligga där hade han sett hur hela hans kropp skakade. Han kände inte ens när hans mamma la sin hand på hans huvud och smekte hans hår. Han hörde inte vad hon sa, det enda han hörde var hans egna tankar som skrek "NEJ....

Even the pain

Här kommer ännu en musiker som jag älskar att lyssna till. Richard Page som det flesta av oss känner till från gruppen MR. Mister. En oerhört fin text med ett fint budskap. Hoppas ni gillar den. 

Even the pain.

Three long years now

Since I've seen her face

Three long years now

Since she left this angry place

Her destiny called her

But too soon for her age

If I'd only listened

She might be here today

And we're all gonna ride this river

And we're all gonna feel the rain

And we all take what we're given

Even the pain

Cold, tired and hungry

Now she's movin' with the wind

And all I do is worry

'Bout the pain she must be in

If only I could see you

Tell me why you didn't write

Now there's no one to defend you

And I can't sleep at night

And we're all gonna ride this river

And we're all gonna feel the rain

And we all take what we're given

Even the pain

And we see that light before us

Through the darkness and the shame

But it all breaks down

Even the pain

So roll on mighty river

Take us down to the sea

Wash away the muddy water

And set us free

And we're all gonna ride this river

And we're all gonna feel the rain

And we all take what we're given

Even the pain

Mystik, djup och tänkvärdhet

Mystik, djup och tänkvärdhet är egenskaper som jag värderar väldigt högt när det kommer till musik. Att lyssna på musik som verkligen är genomtänkt men som man inte ändå vet vart den för dig är för mig musik som får mig att leva eftersom jag nästan alltid hittar nya färgningar av egenskaperna som förgyller musiken. Jag älskar texter som betyder något för den som har skrivit den. För det märks väldigt tydligt när budskapet inte är taget ur luften. Jag kan absolut även lyssna på musik som bara har budskapet att förmedla sin form genom sin snygga utsida. Men jag älskar ännu mer när det även finns ett budskap på insidan av sången. Då kan jag verkligen förlita mig på att den som har skrivit låten inte bara har gjort det för att tjäna pengar utan även för att förmedla ett budskap, ett budskap som låtskrivaren och textförfattaren har haft inuti sig själv. Det blir mer genuint på något sätt och för mig så blir jag inte lika trött på låten som jag blir om jag inte upplever att musiken har en själ. Jag måste ha dessa skiftningar i mitt liv. Jag måste få dem från någon annan som också är en känslomänniska precis som jag är och som även kan förmedla det till andra (mig). Jag får jättemycket inspiration av andra tänkande människor som verkligen kan sätta ord på känslor tillsammans med mystisk, djup och tänkvärd musik. Marillion är ett sådant band som kan ge mig precis detta. Denna sången är en av mina favoriter.

The Sky Above The Rain

She loves him

But she doesn't want him

She used to burn for him

But now that's changed

She knows he knows

And she says it isn't so

What else can she say?

But when he reaches out

She turns away.

When he talks about it

She says he's cruel

So he apologises

Counts his blessings

What else can he do?

She used to gaze at him reach out with her toes to touch him

She still loves him

But she doesn't want him

And in her eyes, he's so much less

Than the light heart she met

The laughing boy she used to know

He feels ugly now, and the ugliness, creeps around inside him

Until he really is.

The animal paws at him, gnaws at him

The silver-back wins over him

And in his pain, and bitter shame, he resents her.

The one who loves him

They said they'd never lie

They'd learned their lessons from the last times

They said that they could talk

They could always talk

Deceit stirs in them now for reasons good as well as bad

But he wants so much

Not to live another lie

To be free and high again

Trying to see the blue sky above the rain

Trying to see the blue sky above the rain

Remembering the blue sky above the pouring rain

He's trying to see the blue sky above the rain

He's flown there and he's seen it, been up there lighter than air, floating in the miracle

But he can't fly until she wants him

He can't burn until she sparks him

He's dressed in lead from toe to head

Trying to see the blue sky above the rain

Remembering the blue sky above the rain

Maybe they'll talk

Soul to soul head to head heart to heart eye to eye

Rise up to that blue space above the clouds

Where troubles die

And tears dry

Heading West and climbing

In that place the sun never stops shining

The rain's below us.

Inga fler genvägar!

Alla föräldrar känner säkert igen att man blir påverkad på ett eller annat sätt av att ens egna barn växer och blir större. De blir egna individer till slut. De minnen man har av deras uppväxt är förhoppningsvis bränsle till föräldrarsjälen vilket förhoppningsvis leder till att själv också fortsätta utvecklas. Att fortsätta visa att även fast man blir äldre så behöver man inte stanna upp, stanna upp i sin egen utveckling. Jag tror att det är mycket viktigt att fortsätta med det även efter att barnen har flyttat hemifrån. Barnen kommer att utvecklas från lekfulla individer till något som vi egentligen inte har någon aning om. Dock tycker jag att föräldrar har ett stort ansvar för att förmedla hur viktigt det är med utveckling hela livet. Det behöver inte innebära att man byter jobb varje gång man känner att man behöver utveckla sig. Det kan handla om att man har ett behov av att utveckla sig själv i en annan del av livet. Det handlar förmodligen om att tillföra något i livet som man inte har eller inte har haft på ett tag. Något som saknas helt enkelt. Det kan förmodligen även handla om att kanske gå ner i tid på jobbet om det är möjligt för att kanske få mer tid till den där hobbyn som man så gärna vill hålla på med men har skjutit ifrån sig så länge för att man helt enkelt inte haft tid eller möjlighet just på grund av att man har varit småbarnsförälder länge vilket sedan har gått över i tonårsförälder och sedan fortsatt över till att "bara" vara förälder.

Jag tror också att det ibland kan vara svårt att utveckla sig själv fullt ut när man har ett större ansvar för sina barn och deras utveckling. Man har helt enkelt inte tid till det. Det ansvaret slutar egentligen när ett barn fyller 18 år,men många föräldrar har nog svårt att släppa taget eftersom man är mycket van att även ta ansvar för sitt barn och har gjort det så pass länge att man kanske inte kommer ihåg hur svårt det var i början att vara förälder. Det mesta är ju svårt de första gångerna innan man lär sig hur man ska göra, men människor är individer som anpassar sig ganska fort utifrån den miljön man växer upp i som barn. Och som en del av er förmodligen redan vet så är det väldigt svårt att se när man gör fel och rätt i uppfostringssyfte. Jag säger när man gör fel eftersom jag är övertygad om att alla föräldrar gör fel lite då och då. Men det kanske är de olika säten att uppfostra på som gör att vi alla sätter olika färger på livet i olika skeden.
Många människor revolterar på ett eller annat sätt någon gång i livet mot sina föräldrar eller uppväxten. Jag tror att det är ganska humant att göra det eftersom det förmodligen handlar om att jag som individ har upptäckt att jag inte vill vara, eller leva livet på det sättet som jag i vissa delar av uppväxten har blivit inlärd till att göra. Det handlar om att skapa sitt eget liv, sitt eget mönster, sina egna mål i livet. Och detta kan inte vara dåligt på något sätt. Om man däremot revolterar genom att ta till sig dåliga mönster, dåliga handlingssätt i livet så kan det tyvärr handla om att man inte har styrkan eller förmågan att se att man är på väg in i en återvändsgränd. Efter ett tag kan man kanske förstå att det man håller på med är fel ,dock kan man ha väldigt svårt att ta sig ur det utan hjälp utifrån eftersom man har gjort sitt dåliga leverne till en rutin som räddar dig bara temporärt. Då är det bara att hoppas på att man tillslut får hjälp utifrån eller att man själv inser att man behöver hjälp, att man behöver göra en förändring till det positiva på något sätt. Om det har gått så långt att man behöver hjälp för att utveckla sig själv i en positiv riktning så måste man även räkna med att det kommer att ta tid att göra förändringen. Det kanske till och med krävs flera förändringar, vissa större än de andra.

Det är så oerhört viktigt att få en bra start i livet, alla föräldrar brister på ett eller annat sätt i sitt eget liv vilket påverkar barnet på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så upptäcks en dysfunktionell uppfostran i tid så att både förälder och barn får hjälp innan det är försent. Och om man känner att man har haft en dysfunktionell uppväxt och inte vet hur man ska ändra på tankemönster och handlingsmönster till det mer positiva, måste man också komma ihåg att det kråvs mycket för en sådan förändring och det går inte att ta några genvägar, det blir bara senvägar som gör att man förmodligen får jobba onödigt mycket mer än man hade fått göra om man inte hade försökt ta den där genvägen.

Solljus och värme

Jag jagar mig själv. Jag hinner inte i kapp. Jag vill inte. Jag vill bara skrämmas. Skrämma dig som har skrämt mig. NU får det vara nog! Tålamodet tryter, ilskan kommer närmare. Jag tittar bakåt och ser skuggan av mig själv försöka springa ifrån mig själv. Jag stannar upp. Allting stannar förutom skuggan. Den fortsätter rakt fram, fram mot stupet. Plötsligt blir det svart. Skuggan finns inte mer, finns inte jag heller då? Jag känner inget, inget känns rätt. Jo det känns rätt att ha stannat upp. Plötsligt ser jag att det börjar ljusna igen, det kommer en varm strimma av ljus som letar sig mot min kropp. En kropp som verkligen skulle behöva få den värmen som den behöver, det som den har varit utan ganska länge längre än jag vill erkänna. Ljuset blir starkare, värmen blir mer påtaglig. Jag ser någon komma emot mig i skenet av det varma ljuset. Nu ser jag vem det är, det är den jag egentligen tycker bäst om i hela världen. Det är jag som kommer gående mot mig. Och min skugga går före mig. Jag blir alldeles varm inom mig när jag känner att jag blir ett med mig själv igen, jag känner mig helare än på mycket länge. Kan detta bero på att jag har slutat springa efter mig själv, att jag har stannat upp och inväntat mig själv istället. Jag ska försöka att aldrig springa ifrån mig själv igen. Jag vill inte känna mig så ensam längre.

Stressens natt

Jag ligger vaken om natten, ibland en längre stund, ibland en kortare. Det är precis som om jag ligger och väntar på att något ska hända. Jag ligger och hör min älskades andetag bredvid mig. Hennes andning gör mig lugn. Hon andas så rogivande. Allt som jag har varit med om under dagen går igenom huvudet bit för bit, stund för stund. När jag vaknar så har jag oftast en mycket skön känsla av att allt är bra och lugnt, men ju längre tid jag ligger och tänker desto mer försvinner den känslan. Känslans lugna tankar byts ut mot tankar som skapar stress eller obehag.Det blir stressens natt istället för tacksamhetens lugn. Jag klamrar mig fast vid en tanke, eller två. Försöker att hålla mig kvar där jag mår som bäst. Det är dock svårt att tygla en häst som redan börjat galoppera. Stressens natt sänker sina svarta slingriga armar runt mig mer och mer. Min älskades andetag blir tyngre och tyngre. Tillslut är detta det enda jag hör. Jag försöker att få mig själv att tänka att jag inte behöver tänka dessa tankar eftersom jag inte har bevis för att de skall gå i uppfyllelse. Att göra så mot mig själv är lika dumt som att betala av på ett lån som jag inte ens har fått godkänt. Jag har inga belägg för mina tankar. Det är bara det att jag i en del sammanhang har dålig självkänsla. Och när stressens natt tar över så är jag tyvärr fången i dess klor, tills jag faktiskt börjar tro på mig själv som en levande människa som har tillåtelse att faktiskt brista i mig själv som människa. Ingen är perfekt, ingen. Jag ställer nog för höga krav på mig själv tänker jag. Och plötsligt så känner jag att en liten del av mig själv börjar tro på att jag faktiskt är bra som jag är. Min älskades andetag blir lättare och lättare. plötsligt hör jag hur sommarregnet slår lite lätt mot taket. Jag kryper ner i värmen under täcket igen, för i den kyliga natten vill jag inte vara längre. Mina tankar mjuknar. Jag sluter mina ögon och ser sommarblommorna på ängen, jag kan även känna dess lukt. Mina tankar stör mig inte mer, jag somnar.

Du är mer än du anar.

Jag har precis köpt en ny bok som jag har börjat att läsa. Den heter "Du är mer än du anar" Och handlar "om konsten att bli vän med sin själ." Den är skriven av den utomordentligt duktiga och intressanta författaren Tommy Hellsten. Jag har bara kommit några sidor in i boken men känner redan nu att denna boken kommer att ge mig mycket. Jag känner att jag just nu när jag har det lite turbulent i mitt liv både känslomässigt och på jobbet verkligen behöver förstå just det som titeln i boken berättar, att jag är mer än jag anar. Självklart vet jag detta på ett intellektuellt plan och är nog inte så långt ifrån att även förstå det känslomässigt. Men jobbet med självkänsla och känslor som handlar om ett ständigt pågående arbete behöver alltid fyllas på med andras kloka och mindre kloka tankar för att jag själv ska kunna hitta mitt eget balanscentrum. En fullständig harmoni tror jag aldrig att jag kan hitta men i alla fall något som liknar det. Det jag dock behöver vara beredd på tror jag handlar om den enkla vetskapen som vi alla mer eller mindre vet om att livet går upp och ner både känslomässigt och hanteringsmässigt. Om jag jobbar med mig själv på ett positivt sätt så kommer jag att när livet går neråt kunna klara av hanteringen av det på ett bättre sätt än vad jag kanske hade gjort om jag inte medvetet jobbar med mig själv.

Tommy Hellsten skriver så här i förordet som är dedikerat till läsaren.
"Den västerländska livsstilen, dess uppfattningar och attityder, seder och vanor, kryper in under huden på oss och blir tillslut våra egna seder, uppfattningar och attityder. De blir självklarheter som inte kan ifrågasättas eftersom vi då skulle tvingas ifrågasätta hela vårt sätt att leva. Vi blir förblindade. Vi ser inte längre det som finns mitt framför ögonen på oss." 


Några av mina tankar som flyger genom huvudet på mig är att vi blir mer styrda av samhället än vad vi egentligen kanske är medvetna om. Jag kan förstå att vi har tagit till oss vissa sätt att hantera problem på eftersom vi har blivit tvingade att hitta lösningar på olika problem. Sedan har vi bara blivit kvar i dessa handlingsmönster eftersom vi tycker att det har fungerat bra för oss. Många gånger tror jag även att vi inte ens funderar över att ändra på det vi i samhället har haft som rutin i många år. Varför ändra på ett vinnande koncept? Det är här vi blir förblindade tror jag. Jag är även rädd för att vi människor tillslut inte kan ta egna beslut eftersom samhället har bestämt att vi ska göra på ett visst sätt. Jag har egentligen inga konkreta exempel här och nu utan grundar mina tankar på mina känslor. Jag tycker att det nästan är viktigare i många lägen att gå efter känslan istället för att gå efter något som någon annan säger att jag ska göra.
Dock förstår jag att det även finns regler och riktlinjer för att vi ska kunna improvisera kring våra rutiner och kunna leva nästan som vi vill. Men vi behöver alltid anpassa oss mer eller mindre.
Att vi har seder och bruk som vi tar till bland annat vid olika årstider, påsk, midsommar, jul med mera tror jag även kan vara en trygghet för oss. Men om vi behöver dessa "tryggheter" så tror jag att vi kan vara otrygga i oss själva då vi kanske har växt upp med en otrygghet kring oss själva. Det är här stärkandet av självkänslan blir så centralt i mitt liv. Kanske även du skulle må bra av att jobba med din självkänsla?
JA detta var lite tankar kring inledningen på Tommy Hellstens bok "Du är mer än du anar." Och jag tror verkligen att han har rätt när han säger att det är en konst att bli vän med sin själ. Jag kommer säkert återkomma med mer citat och tankar under tiden jag läser hans bok.