Min egen värld.

Instängd i min egen värld snurrar jag runt utan att veta vart jag är på väg. Jag klänger mig fast vid något som jag inte vet vad det är. Det enda jag vet är att jag är instängd i något som gör mig både ofokuserad, trött och frustrerad. När ska jag börja tro på mig själv fullt ut? När ska jag börja fatta att jag behöver ta mig själv och livet på ett annat sätt. Timmarna bara rasar iväg under dagen vilket gör att tiden går otroligt fort och jag står still. Tiden räcker nästan bara till åt att känslomässigt ta mig framåt och försöka bygga upp positiva försvarsmekanismer mot livet. För livet bygger inte försvaret åt mig på rätt sätt utan min inverkan. Jag behöver verkligen vara med i livets beslut om mig. Jag vill ta över taktpinnen, jag vill inte låna ut den längre, inte om jag inte känner att jag kan lite på den som håller i den. När jag sitter här och skriver så strömmar orden ur mig och det känns både bra och befriande. Jag vill verkligen använda orden för att uttrycka mig, jag vill inte använda min kropp eller mina negativa masker. Jag vill använda mig av mina egna ord, ord som jag kan stå upp för, ord som jag kan känna kärlek till. Kärlek som kan hjälpa mig att tycka om mig själv mer än vad jag gör. Jag kämpar varje dag med mig själv. Ibland kämpar jag lite för mycket vilket innebär att jag stannar upp i mig själv, mitt inre behöver komma till ro. Jag behöver inte sitta och titta på en serie eller film när jag inte har något annat för mig, jag behöver inte lyssna på musik hela tiden. Jag behöver ibland bara sitta och titta och bara vara i livet. Jag behöver inte förstärka varje ögonblick, varje tanke, varje händelse. Jag behöver ibland bara vara en del av en situation, en del av en händelse. Den behöver inte kretsa runt mig, jag är trött på när saker kretsar runt mig. Speciellt när det handlar om hur jag mår, eller inte mår.... Jag är trött, trött, trött. Jag behöver ro, ro , ro långt ut med min eka. ut till en del av sjön där jag bara kan ligga och guppa på vågorna. Där ingen behöver mig mer än jag, där vill jag kunna ligga. Kanske inte så länge, men tillräckligt länge för att kunna samla på mig energi, styrka och mod för att ta ansvaret igen, ansvaret jag själv har valt att ta. Men ibland behöver man bara vara, bara se solen, bara höra vinden och fåglarna, bara guppa för sig själv. Jag kan gärna även ha sällskap i min eka, men bara om vi inte behöver fundera, tänka ut vad vi ska göra. Allt det ska vara klart för att både jag och mitt sällskap ska kunna njuta av att bara vara, just där, just då, just oss.

 

Att vara otydlig är en försvarsmekanism hos mig har jag förstått, jag har lärt mig att otydlighet gör att ingen kommer nära mig på "fel" sätt. Det har jag lärt mig nu i vuxen ålder. I min otydlighet så kan jag hålla människor på avstånd. Något som jag egentligen tycker är en bra försvarsmekanism i vissa lägen om man är medveten om den. Men jag har aldrig själv upplevt mig otydlig utan tvärt om upplevt mig väldigt tydlig i mig själv och min kommunikation . Men jag har under det senaste året i min egen terapi lärt mig att jag är otydlig i mig själv ibland. Och det är inte bara hon som har uttryckt den känslan. Om några individer upplever mig otydlig så behöver jag nog ta och se och känna efter om jag är det.

Otydligheten  kommer nog ifrån att jag inte har haft några direkta mål i livet, andra har i min omedvetenhet (och även deras) bestämt väg för mig. Jag har upptäckt att jag inte har levt efter mina egna värderingar under en stor del av mitt liv då jag har varit för feg att lita på mig själv. Jag har inte haft vare sig kraften eller självkänslan som hjälp att kunna se hur jag har utplånat mig själv genom att inte förstått att jag måste sätta realistiska mål i livet. Mål som jag kanske kan nå, mål som jag i alla fall kan komma ganska nära.

 

Nu när jag ser tillbaka på hur mitt liv har varit under stora delar, så är det skönt att konstatera att jag är på väg därifrån, där jag har varit känslomässigt under många år, bort ifrån mina gamla beteenden, ifrån mina gamla tankar, ifrån mina gamla mönster. Jag kan tycka bättre om mig själv, jag kan tycka att jag är duktig utan att känna mig konstig. Jag kan se mycket mer av mig själv, den människan som jag kan vara, den människan som för mig framåt och som tar ansvar även för att andra ska kunna följa med i min eka. Jag tror att jag snart får skaffa en större båt, då jag vill ha med mig hela mig och hela min familj, den familjen som ger mig positiv energi, den delen av min familj som förstår sig på mig lite grand i alla fall. Jag behöver inte bli förstådd ända ut i fingerspetsarna hela tiden.

 

Jag vet att jag kan. Det är min värld, och det är mitt ansvar. Kan jag, vill jag, mår jag bra av det. Ja att se mig själv som jag är idag både kan, vill och mår jag bra av. Det innebär dock inte att jag inte måste jobba med mig själv och mina tankar varje dag. Men jag vet att det är jag som väljer och bestämmer över det slutgiltiga beslutet jag kommer att ta inför framtiden, men jag vill ha så många som möjligt med mig i min eka. Och då behöver vi komma överens om vilket väderstreck vi sätter av mot. Och det känns tryggt att det kommer att vara ett gemensamt beslut.