Månen och jag.

Månen och jag har ett förhållande, månen gör mig lugn för att det känns som om den vakar över mig. Månen är mörkare än vad den ser ut att vara därför attraherar den mig. Vi ser bara en del av den när vi tittar på den, därför intresserar den mig. Den finns alltid där, därför vill jag veta mer om den.

Är jag själv lik månen? På avstånd ser man ingen skillnad på sidorna jag visar upp, men kommer du närmare kan du nog se en betydande skillnad både på mig och månen. Är jag ytlig när jag bara väljer att visa olika sidor av mig själv i olika situationer? Är jag ytlig, eller är jag anpassningsbar? Är det ytligt att vara anpassningsbar? Är det bra att vara anpassningsbar? Är det bra att vara ytlig? Jag tror inte att jag kan vara anpassningsbar i alla situationer, inte direkt. Jag kan dock lära mig att anpassa mig. Ge mig lite tid och tålamod så kommer jag att vara redo men först kommer jag att titta upp mot månen och fundera igenom mina val. Kommer vi överens om att det känns okej, då kör vi. Månen lyser upp min väg i livet. Men det är jag som väljer. 

Onsdagstankar

Instängd i mina egna tankar går jag omkring och vankar. Det känns som om jag idag behöver va på något annat ställe än just här. Mina ögon berätta mer om mig än vad min mun gör. Ibland känner jag att jag måste hålla en del saker för mig själv. Även om jag vet att det bästa för mig är att prata om hur jag känner.  Det är tur att jag har en nära vän där jag befinner mig just nu som jag verkligen känner att jag kan prata med och bli förstådd av. Vi har dessutom oerhört roligt ihop.

Det viktigaste är att jag vet att en dags prövningar är något jag kan klara mig igenom. Men jag känner att jag har behov av att komma vidare i livet på ett eller annat sätt. Det kanske handlar om att jag vill fly från något. Men ibland har jag verkligen behov av att följa min magkänsla. Det känns dessutom bättre när jag planerar inför min framtid för min egen utvecklings skull. 

Tacksam idag för att kunna uttrycka mig och prata om mina känslor fastän jag också ibland har svårt för det. Jag behöver bli mer tydlig har jag hört vilket jag själv även kan se. Jag behöver vara mer ansvarstagande har jag kommit fram till,  vilket inte känns så konstigt då jag har haft svårt att inse att jag behöver det.

Ibland har jag svårt att tycka om min egen analytiska förmåga. Ibland känner jag att jag tänker för djupt och för mycket.  Men jag vet att det är så jag är och egentligen vill jag inte vara någon annan,  bara någon annanstans.

Det är i motvind en drake lyfter. (Winston Churchill. )

Kommunikation

Må bra tillsammans i din relation. 

I mitt jobb som behandlare för vuxna missbrukare märker jag väldigt ofta att dålig kommunikation i nära relationer är mycket förekommande. Att kommunicera på rätt sätt är ju något som jag tror varje människa vill. Att inte känna sig förstådd eller att inte känna att man når fram när man försöker kommunicera är något av det mest frustrerande man kan vara med om tror jag. Det är ungefär som att slå sitt eget huvud mot en vägg och fortsätta göra det fastän man märker att det gör både ont och inte ger något tillbaka.

Hur vill jag egentligen att en kommunikation ska vara? Jag vill i alla fall inte ha en envägs kommunikation. Det mår ingen bra av. Jag vill inte heller ha kaos i min kommunikation så att jag kanske drar mig för att ta upp saker med någon annan.
Jag brukar tänka på att jag måste vara aktiv i mitt lyssnande,när jag har en konversation med någon annan. Vad innebär detta egentligen? Att vara aktiv i sitt lyssnande tycker jag innebär att inte avbryta någon mitt i  vad den har att säga även om man inte håller med, utan att faktiskt försöka lyssna på vad den andra parten faktiskt säger. Sedan tycker jag även att man ska ha en ärlighet på ett korrekt sätt i det man vill få sagt. Om man inte är ärlig i sin konversation så kanske man lindar in det man vill ha sagt bara för att anpassa det efter vad och hur man tror den andre människan ska reagera. I konflikter förekommer det ibland en rädsla hos någon eller båda parter för vad den andra ska tycka och tänka. Men att linda in och anpassa det jag känner och tänker för att någon annan inte ska ta illa upp tror jag är vägen till katastrof. Du går då istället runt med saker inom dig ändå som du egentligen skulle ha behövt förmedla till den det gäller, även om du har  börjat öppna upp dig så säger du inte allt du behöver göra för din egen skull. Du gör verkligheten till något som den inte behöver vara för dig när du inte berättar hela sanningen,och det tycker jag är synd. Istället kan du känna att kommunikationen fortfarande är ofullständig.

Man behöver verkligen anstränga sig för att ha en bra kommunikation, oftast har man inte lärt sig hur en bra kommunikation kan gå till. Det jag tycker är oerhört viktigt är att faktiskt ha empati för hur den andra parten känner sig i till exempel en konflikt situation.En annan sak som jag tycker är viktig i en kommunikation är självhävdelse, vilket innebär att den som kommunicerar måste försöka att uttrycka sina egna känslor och inte bara till exempel få  ur sig "Du är en idiot" vilket inte är bra kommunikation, utan istället använda sig av något vi kan kalla "Jag känner" uttryck.Till exempel "Jag känner att du är både arg och ledsen och detta gör mig ledsen och sårad för det var inte min mening att såra dig, stämmer det att du känner dig arg och sårad? Kan du berätta mer om vad du känner?" Detta blir ett mycket mer positivt sätt att bemöta den andra parten och blir även ett avväpnande sätt att kommunicera. Det blir aldrig en bra kommunikation om man attackerar den andre parten genom att till exempel säga att "det är ditt fel att jag reagerar så här" för detta tror jag inte heller stämmer, det är aldrig bara en parts fel att man har dålig kommunikation, jag tror att det till största delen är lika mycket båda parters fel att det blir dålig kommunikation.
Att sedan även ha en accepterande attityd som även innehåller omtanke för den andra parten vilket i sin tur inger respekt för kommunikationen och de inblandade är även det viktigt . Alltså respekt för att någon annan kanske tycker och tänker annorlunda än vad du själv gör. Du behöver dock inte tycka att den andre parten har rätt, men att acceptera vad någon annan tycker är väldigt viktigt om man vill ha ett bra förhållande och en bra kommunikation.

Det tar tid att lära sig att kommunicera på rätt sätt, det är lite som att lära sig spela ett instrument. Vi kan alla trycka ner fem tangenter på pianot men att få det att låta vackert tar både tid och mycket övning. Likadant är det att lära sig att kommunicera på rätt sätt.

Detta var lite tankar och funderingar om kommunikation. Det dyker säkert upp fler inlägg om kommunikation i framtiden då jag tycker att det är ett oerhört intressant och viktigt ämne att prata om. Om ni som läser har andra funderingar och åsikter om hur man kan ha en bra kommunikation så skriv gärna en kommentar här under. Jag skulle vilja höra hur ni har det med kommunikationen runtomkring er.

Min inre önskan om flykt

Att fly undan ansvar och mig själv har varit ett mönster som jag har gjort till en vana i livet utan att egentligen märka det. Många människor i mitt liv har krattat manegen för mig. Ibland har jag velat det, men ibland har de gjort det för att deras "livs verktyg" inte har räckt till för att leda mig in på rätt väg. I bland har de säkert gjort det med mitt bästa i tankarna, men ibland har de nog gjort det för att de kanske tyckt att jag inte klarar av det själv, att de tyckt att jag var lat vilket även stämmer att jag kan vara. Tillslut har det kanske blivit en rutin för dem att kratta manegen för mig men i slutändan så har jag inte vunnit på det, varken känslomässigt eller ansvarsmässigt.Jag menar inte att jag själv inte har ett ansvar för mina egna handlingar eller mitt sätt att vara. Det är ingen annan som har ansvar för detta mer än jag. Men i början av livet fanns det människor som faktiskt hade detta ansvar, att lära mig att ta ansvar för mig själv och att berätta och visa mig innebörden av detta.

Idag känner jag att jag blev mycket bortglömd under min uppväxt på grund av olika saker. Men att min egen far var en mycket duktig författare, och tog mycket plats och fokus från mig är nog en av anledningarna.. Under min uppväxt och även några år innan jag föddes levde min far på att skriva, och jag har svårt att se honom ha något annat yrke, han var väldigt bra på det.

Min far var även alkoholist vilket innebar för honom och oss andra i hans närhet att han drack i perioder.Vilket förmodligen inte alls var bra för någon av oss.  Detta har jag fått veta efter min far dog. Men det jag även har förstått är att min mor hela tiden haft mycket svårt att prata om detta och vad hon tyckt och tänkt generellt, vilket har resulterat i att hon har sopat undan mycket av både känslor, tankar och händelser under mattan. Det har på något sätt inte varit rumsrent att min pappa drack som han gjorde och vilka känslor detta framtvingade  hos min mor och andra i närheten, och det var inte heller något som ska kopplas ihop med hur pappa levde då när jag var ett litet barn. Utåt sett var det bra, och förmodligen även inåt, men när det blåste upp till storm så gjorde det kanske det ordentligt

.Jag har väldigt svårt att komma ihåg hur jag hade det och har många svarta hål i min uppväxt som jag inte kommer ihåg någonting alls ifrån, och detta måste det ju finnas en anledning till tänker jag. Jag har ju självklart lärt mig av det beteendet som både min mor men även min far hade. Jag har dock inte utvecklat alkoholism, men då jag vet att det finns en större möjlighet för mig att göra det är jag mycket försiktig med att dricka.

Sedan har jag format mig själv efter det förutsättningar som jag hade. Det är inte mina föräldrars fel att jag inte tagit ansvar eller att jag ibland bara känner för att fly, bryta upp mitt liv när det blir jobbigt.  Men jag märker nu själv hur viktigt det är att en förälder gör sitt yttersta för att barnen ska få verktygen de behöver för att kunna ta ett eget ansvar med tiden. Jag säger inte att jag inte har haft en bra uppväxt, den har nog varit tillräckligt dysfunktionell för att jag ska ha svårt för mig själv idag och att ta ansvar på rätt sätt. Dock är jag 100 gånger bättre på det idag än vad jag någonsin har varit. Detta beror mycket på att jag har gett mig fan på att jag ska göra något åt mig själv, för den enda människan som kan förändra mig till något mer positivt är jag själv och ingen annan. 

Jag och min fru är ganska lika när det gäller att känna att vi ibland bara skulle vilja kasta oss ut i något nytt äventyr.  Men vi är även bra på att hålla varandra på mattan och lugna ner oss så att vi inte tar ännu ett förhastat ogenomtänkt  beslut. Det har vi gjort tillräckligt många gånger för att veta att det oftast inte är så bra om man inte tänker igenom sina beslut ordentligt. Sedan kan det ibland även finnas en vinning i att lätta ankar, hissa seglen och låta vinden bestämma för ett tag vart du ska innan du själv tar ansvar och styr in i en säkrare hamn. 

Men at låta någon annan bestämma vart du ska i livet hela tiden det är bara självutplånande. Jag måste jobba med att veta vart jag själv vill i livet och vilka mål jag ska ha. Jag har till exempel helt bytt inriktning på livet gällande vad jag arbetar med ganska drastiskt. Från att var frilansande sångare och artist under ca 14 år så jobbar jag nu som terapeut och behandlare med vuxna missbrukare. Dock känner jag att jag inte är riktigt nöjd med detta, jag vet att jag är riktigt bra på det men jag har ännu inte riktigt hittat min egen roll och rätt inriktning ännu. Jag måste lita på min magkänsla här. Jag tror dock att detta även kan höra ihop med att jag vill åstadkomma så otroligt mycket i livet, men samtidigt är jag också rädd för vad som komma skall Jag har svårt att välja, jag har svårt att kunna lita på mig själv att jag verkligen kan göra saker på ett bra sätt, jag är en människa som behöver mycket bekräftelse. Och detta är otroligt jobbigt att behöva tycker jag. Speciellt då man inte nöjer sig med den bekräftelsen som jag faktiskt får. Jag kan få mycket fin bekräftelse på jobbet och även hemma. Men ändå är det ibland inte tillräckligt för mig, vilket inte gör livet till vad det kan vara för mig egentligen. 

Jag måste hela tiden jobba på att acceptera mig själv och alla andra. Jag märker även att jag har en hel del ilska inom mig som verkligen behöver komma ut. Ibland kommer denna ilskan tyvärr ut på fel sätt och på fel person. Jag måste lära mig själv att inte ta allting så personligt som jag gör. Detta är dock ett stort djupt sår i min själ då det ligger en hel del tankar om den mobbingen jag fick utstå under min uppväxt. Detta är ingen ursäkt för mitt eget beteende, men det är en anledning till att jag har det jobbigt när det är saker som inte går som jag vill, eller när det är någon som kanske tycker att jag inte har rätt, eller när jag uppfatta det som att någon inte tycker att jag gör ett bra jobb. 

Dock finns det även perioder när jag kan tycka, tänka och känna precis tvärtom. Att jag är nöjd med mig själv, att jag faktiskt inte kan bry mig mindre om vad folk tycker och tänker om mig, och att jag faktiskt gör ett mycket bra jobb och att jag är en fantastisk pappa. Att bara vara här och nu i just denna stund är en otroligt magisk känsla när den infinner sig istället för att tankarna fladdrar iväg och blir nästintill ohanterliga ibland. Jag jobbar mycket på att vara här och nu, och när jag tränar så känns det som jag lyckas bättre och bättre med just detta. 

Och när jag som nu sitter och skriver av mig om det som pågår inuti mig så kan jag under vissa stunder även känna att jag just nu bara är här och nu. Detta är en underbar känsla och handlar nog om att jag har ett stort behov av att uttrycka mig vilket också är huvudsyftet med denna blogg. 

Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra vad som helst utan att i alla fall för en stund känna skuld för att jag bara är utan att ha något ansvar som vilar på mina axlar. Det hade varit en härlig känsla att slippa den bördan på mina axlar, men bara ibland. För jag tycker även att det är skönt och befriande att ta det där ansvaret för mig själv och livet, det kan också bli en frihet. 

Jag önskar bara att jag inte var så rädd för det. Och att min inre önskan om flykt kunde omvandlas till något som är i alla fall till hälften nåbart. Och att det är något positivt. 

Söndag kväll.

Ja då var den här helgen snart slut och jobb väntas imorgon. Jag har idag inte känt mig lika känslomässigt hjälplös som jag ibland kan göra under söndagen när jag vet att det vankas jobb på måndagen. Ibland har jag väldigt mycket ångest på söndagen och jag blir ingen rolig person att vara runt då, det vet jag. Jag försöker verkligen jobba med mig själv hela tiden och hålla de destruktiva tankarna borta eller i alla fall på avstånd. Jag vet att det mycket handlar om att jag måste ta ansvar för mig själv på ett annat sätt när jag jobbar, inte för att jag inte tar ansvar för mitt mående när jag är hemma, men det blir lite annorlunda ansvar har jag själv märkt.

Jag har lovat mig själv att lämna det tunga måendet utanför dörren på jobbet och inte ta med det in. Ibland är det svårt, speciellt på måndagar har jag märkt att detta är svårt. Och ju längre in i veckan jag kommer ju lättare brukar det bli.

Jag kan tänka mig att min något lägre nivå på söndagsångesten beror på att jag har tränat både lördag och söndag under helgen. Även om det idag bara blev ca 40 minuter på gymmet så hjälpte det mig. Det märkte både jag och min fru.

Jag är så otroligt tacksam över att ha en så förstående och underbar fru som jag har, utan henne så hade jag definitivt inte varit där jag är idag. Jag får hoppas på att det berömda ordspråket "Bakom varje framgångsrik man finns det en ännu mer framgångsrik kvinna" även kommer att stämma in på mig när jag om ca 30 - 40 år kanske summerar min karriär och kan luta mig tillbaka i en härlig skön engelsk fåtölj eller kanske en solstol på en veranda mot havet samtidigt som jag och min fru (som ligger bredvid mig) ser våra barnbarn leka på stranden nedanför tillsammans med våra underbara döttrar.
Jag märker att jag mår bra av att måla upp en sådan "fantasi" som den här ovanför. Det kanske beror på att det är ett mycket uppnåbart mål i livet. Ett annat mål i livet som jag också har är att någon gång skriva en bok. Om vad den ska handla om vet jag ännu inte, men detta hade varit en underbar sak att få göra någon gång i livet. Även detta mål tror jag faktiskt är helt nåbart.

Jag märker även att när jag sätter upp mål i livet för mig själv så blir livet lite enklare att leva. Men jag måste då även planera och försöka uppfylla mina mål och kanske även utveckla dem så att jag och mina mål inte bara står stilla. Det som jag även märker är att det är oerhört viktigt för oss som föräldrar att satsa lite extra på våra barn och att verkligen följa med i utvecklingen och kämpa för att jag och min familj kan komma så nära våra mål som möjligt. Med detta säger jag även att något av det viktigaste för oss som familj är att ha gemensamma mål och att även stödja varandra i våra egna enskilda mål i livet. Och att även kommunicera på ett bra sätt, vilket innebär att både ha empati, självhävdelse och respekt i vår kommunikation mot varandra,   och att verkligen finnas där för varandra i med och motgång.

Jag säger som Winston Churchill en gång gjorde "Ge aldrig, aldrig, aldrig upp".

PS:det utlovade blogginlägget om kommunikation kommer att publiceras när det är klart....

Äntligen fredagkväll.

Äntligen fredagkväll.  Hemma hos familjen. Men väldigt trött efter arbetsveckan. Jag har ett psykiskt påfrestande jobb som tar mycket energi. Det finns mycket som jag gillar med jobbet som behandlare för vuxna missbrukare. Men en sak jag inte gillar är den energi den tar. Den energin som jag vill lägga på familjen egentligen.  Att somna i soffan efter att ha lagt barnen är nästan mer standard än att jag äter frukost , vilket jag alltid gör.  Jag återkommer med en längre text om kommunikation imorgon. För nu ska jag sova vidare min säng.  Godnatt bloggen!

Låg självkänsla

Jag har idag på jobbet upptäckt något om mig själv som jag egentligen har vetat om en tid. Men ju mer jag jobbar med mig själv och ju mer jag jobbar med det jag gör att hjälpa människor i kris som terapeut desto mer lär jag mig om mig själv.
Jag har idag känt att jag har ganska låg självkänsla i vissa situationer. Jag har idag i gruppterapin pratat om att jag som individ har ett behov av att tro på mig själv på ett positivt sätt. Till exempel att om jag vill må bättre i mig själv så måste jag tro på att jag klarar av att ta mig ur mitt dåliga mående och inte tro att det inte går. En positiv tro på mig själv kommer att föra mig framåt och jag kommer att automatiskt få en bättre självkänsla när jag märker att jag faktiskt kan klara av att ta mig upp ur svackor i livet på egen hand eller genom att be om råd och hjälp av någon som kanske har varit där jag själv befinner mig just nu, eller som själv håller på att jobba med sig själv i positiv riktning. Jag kan få riktigt mycket utbytte av att ha någon i min närhet som kan förstå mig själv och vad jag går igenom med till exempel min dåliga självkänsla.

Jag har märkt att när jag ska vägleda människor i deras kris så händer det ibland att jag har svårt att tro på mig själv att jag gör ett bra jobb och säger saker som andra kan ha nytta av i sitt tillfrisknande från det dåliga måendet. Jag vet dock att jag gör ett bra jobb och att jag har ett bra sätt mot de jag träffar i mitt yrke, men ändå har jag svårt att tro på att jag gör bra ifrån mig ibland. Detta tror jag beror på att jag är väldigt van att tycka att jag inte räcker till och att ingen tycker jag kan något. Detta har sin bakgrund i min uppväxt med bland annat mobbingen som jag fick utstå under min skoltid. Jag kan så här i efterhand även känna att jag glömdes bort av mina föräldrar och att mycket fokus låg på min på min pappa då han var en ganska känd författare i vissa kretsar. Jag fick nog inte den uppmärksamhet och kärlek som jag behövde som barn jag fick mer materiell kärlek istället, jag säger inte att jag har haft en dålig uppväxt. Bara att den har varit sämre än vad jag själv har trott, rent känslomässigt. Det finns ju såklart även saker som har varit bra men tyvärr överskuggar det negativa det som har varit bra för det mesta. Det är oftast det negativa man kommer ihåg tyvärr. I alla fall jag.

Att vara rädd för att man inte är uppskattad, eller rädd för att andra inte tycker att jag gör ett bra jobb är väldigt vanligt när man pratar om människor med låg självkänsla. Och jag tycker att motsatsen till rädsla är att tro på sig själv, tro att jag klarar av mer än vad jag har fått intryck av att jag gör. Tro på att jag faktiskt är duktig i mitt jobb. Tro på att jag kan ta mig ur mina djupa svackor. Tro på att jag faktiskt duger som jag är, med de fel och brister som jag ändå har med mig.Tro på att jag är en bra pappa. Kanske jag även behöver tro på att jag inte behöver vara perfekt och att det även betyder att jag kan acceptera andras åsikt om mig och andra saker utan att må dåligt av det. Och att även acceptera mig själv som jag är. Jag känner att jag är på väg mot en bättre känslomässig framtid än vad jag har haft under mitt liv. Och det är en skön känsla att ha. Den känslan kommer av att jag tror på att jag faktiskt kan ändra på mina dåliga tankar om mig själv och mitt självutplånande beteende som jag har haft under många många långa år. Just nu känner jag att jag är tacksam över den positiva insikt om mig själv som jag har fått av att skriva detta inlägg. Det hjälper mig verkligen att skriva. Hoppas det kan hjälpa dig som läser också.

Måndagsångest!

Måndagar har på senare tid blivit jättejobbiga för mig att ta mig igenom. Min måndagsångest kan ibland starta redan på söndagen, ibland till och med under lördagen. Jag har länge undrat varför jag har ångest...och vad ångest egentligen är. För mig hör det bland annat ihop med dålig självkänsla och att ha svårt att tycka om sig själv och att verkligen tro på att jag klarar av saker. Detta mönstret har jag med mig från min uppväxt och min skolgång. Min skolgång var kantad med en hel del mobbing. Jag vågade inte heller komma hem och berätta om mobbingen för mina föräldrar, varför vet jag inte men jag var väl även rädd för vad de skulle säga och tycka. Det som jag tycker är konstigast  med detta i efterhand är att inte mina föräldrar märkte något på mig. Dessutom var min mamma lärare på samma skola som jag själv gick på. Jag blev flyttad dit efter första klass. Varför jag blev flyttad vet jag faktiskt inte, men jag kommer ihåg att jag hade special undervisning i matematik, tror jag det var och vad jag kommer ihåg så blev den läraren som specialundervisade mig väldigt arg när jag inte kunde svaret på frågorna och även vid något tillfälle slog hon till mig över örat eller drog mig i håret. Sedan kommer jag även ihåg att jag gick hem, gråtandes från skolan mitt under skoldagen och eftersom min pappa jobbade hemifrån så trodde jag att han var hemma. Men det visade sig att den enda som var hemma och kunde ge mig tröst var min hund som jag gosade med genom brevinkastet på dörren. Detta är bara en liten del av vad jag upplevde under min uppväxt. Men jag tror att detta och mycket mer därtill har gjort att jag inte känner mig så säker i mig själv gällande min egen förmåga, och jag har väldigt svårt att tycka om mig själv som jag är. Och då kommer ångesten under helgen för att jag känner att jag måste prestera på ett bra sätt utan att göra bort mig för om jag gör bort mig så kommer jag sjunka lång ner i självömkan för att jag inte har levt upp till vad någon annan vill att jag ska kunna prestera, och när jag inte kan prestera så tror jag att jag inte är värd att tycka om. Jag har en enorm förmåga att lägga för mycket tryck på mig själv och att då i samma andetag söka bekräftelse hos den person som sitter framför mig eller är mest involverad i den situationen som jag just nu är mitt uppe i.   
Dock vet jag att jag är mycket duktig och kompetent i mitt jobb som terapeut och väldigt uppskattad av många på mitt jobb. Det är bara det att min egen tro på min egen förmåga är dålig och detta påverkar mig väldigt mycket.
Min egen terapeut säger att jag måste välja var jag vill vara. Vill jag fortsätta att ta på mig offerkoftan, vara självömkande och otydlig i mig själv så ska jag gå till höger. Eller ska jag börja ta ansvar för mig själv, mitt eget mående och mina handlingar, ta mina egna beslut om vad jag vill i livet och även börja vara tydlig i mig själv så ska jag välja att gå till vänster. 
Jag har valt vilken väg jag vill gå, det var nog ett av de enklaste beslut jag någonsin har tagit. Jag vill vara tydlig, jag vill ta ansvar, jag vill ta egna beslut om vad jag vill. Jag vill alltså gå åt vänster. Och detta är ju mycket bra att veta vad jag vill välja för mig själv. Nu är det bara så att jag även måste göra allt detta, jag måste ta ansvar på riktigt för mig själv mitt mående och mina handlingar. Men när jag inte har gjort detta tidigare i mitt liv så är det svårt att ändra på sig. Jag jobbar verkligen stenhårt med mig själv i detta fallet. Det gamla mönstret att ta hand om mig själv på ska inte få leva kvar. Det är en 10 år gammal Johannes som kommer fram i dessa stunder. Jag måste helt enkelt ta ansvar över barnet i mig som lever kvar och som har präglat mig under hela mitt liv. Den lilla Johannes måste helt enkelt bara sitta på en stol i något hörn och lyssna och iaktta och lära sig hur den vuxna Johannes vill och ska ta hand om sig själv.Jag måste jobba aktivt med min ångest som helt enkelt handlar om oerhört mycket rädsla för att inte räcka till i andras ögon. Jag hatar helt enkelt att känna mig övervakad, speciellt när jag själv förstärker den känslan vilket inte leder mig själv framåt i positiv riktning alls. Allt detta gör jag automatiskt, det är en automatisk handling och ett automatiskt tankesätt hos mig som är oerhört hårt inövat sedan mycket länge. Men jag vet även både genom mitt jobb och genom självrannsakan att det går att jobba bort dåliga automatiska handlingsmönster och tankar. Det tar bara lång tid att göra det.
Min fantastiska plats som jag letar efter kommer att göra saker mycket enklare för mig när jag kan tycka om mig själv för den jag är fullt ut. Jag vet dock att jag är på rätt väg och att jag faktiskt ibland kan tycka rätt bra om mig själv redan nu.

En fantastisk plats.

Vi letar alla efter en fantastisk plats i livet. En fantastisk plats där våra tankar och funderingar mår bra och där jag kan få rätt hjälp att hjälpa mig själv tänka positivt. Var finns denna fantastiska plats, där jag bara kan vara ett med mina tankar och där jag lär mig att ta hand om mina tankar i en positiv riktning?
Först tror jag attt jag måste vilja vara på en positiv plats i livet med mig själv. Har man som jag haft en hel del mörka ställen i livet som har präglat mig så är det lätt att man lär sig tycka om att vara på dessa mörka ställen. Tankemässigt är jag van vid detta och då gör jag mig själv hemmastad enklare och enklare ju längre tid jag låter mig själv vara i dessa mörka ställen,tankemässigt. Jag har lärt mig att älta saker till leda och nu försöker jag att vänja av mig med detta då jag känner att jag verkligen inte mår bra av det. Jag måste hitta andra sätt att jobba med mig själv tankemässigt. Självklart måste man tänka igenom saker som man är med om och detta behöver jag göra dagligen. Jag försöker helt enkelt att känslomässigt inventera mig själv och försöka förstå mig på vad jag känner för att kunna dels gå vidare i mig själv, men även lära känna mig själv som mig själv. Och detta är något av det viktigaste jag kan göra för mig själv under hela mitt liv. Detta känner jag eftersom jag behöver ta ansvar för mig själv och mina handlingar. Detta kan tyckas vara det mest naturliga i världen, men om man som jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj så har jag tyvärr inte lärt mig att ta ett större ansvar för mig själv utan låtit någon annan ta det ansvaret och i samma andetag även bestämt över mig känslomässigt. Jag har även en förmåga att tycka riktigt synd om mig själv, i vissa situationer så gör jag det helt omedvetet, men det har även blivit ett sätt för mig att skydda mig själv från att bland annat ta ett större ansvar för mig själv.
Jag håller på att slå mig loss från den person som inte har tagit ansvar och som inte har haft några direkta mål med livet. Jag höll på att sudda ut mig själv men känner nu att jag är på väg tillbaka igen. Jag håller på att hitta min fantastiska plats där jag själv kan acceptera mig som jag är med alla fel och brister som jag har, men även med de egenskaperna som gör att jag är älskad av andra. Men för att det ska bli på riktigt så måste jag älska och tycka om mig själv först. Och det kan jag bara göra på min fantastiska plats. Sökandet börjar nu.