Jag vill ut och föreläsa och upplysa människor som behöver höra just det där extra, just det där som de har behövt höra länge. Jag vill ge något till andra, jag vill vara något för många. Jag vill inte stanna upp i mig själv. Det har jag skrivit om mycket. Jag tror att det är en drivkraft för mig själv. Det kan även vara en bromskloss. Jag behöver hitta en balans.
Jag vill vara stabil och finnas där för min familj, vara en del av ett försörjande team som tar sig fram tillsammans och som inte ger upp för att det kommer hinder på vägen, jag vill vara en människa som kommunicerar om vad jag vill, känner och tycker är viktigt. Jag vill inte vara den svåra människan att förstå sig på som jag vet att jag har varit ibland. Men jag är stöpt i en form genom en försvarsmekanism som jag tror har skyddat mig genom att inte släppa in folk nära mig och sedan har jag även varit rädd att vara ensam vilket har gjort att jag har släppt in folk alldeles för nära mig själv. Detta har jag blivit sårad av då en del av de människor jag har stött på har utnyttjat min öppenhet för att på ett egoistiskt nästan narcissistiskt sätt ta sig fram på min bekostnad.
Men detta är längre bort från mig idag än vad det kanske har varit innan. Det kan också vara så att jag är mer uppmärksam mot mig själv och vad jag känner och vet om mig själv idag, saker som jag inte visste om innan eller inte ville veta om mig själv. Det är för mig ett ständigt arbete att lära känna mig själv dag för dag. Det kan kännas lite konstigt att benämna det som ett arbete då jag har svårt för att koppla ihop ordet med det jag behöver göra. Jag behöver istället ta ett större ansvar för mig själv och faktiskt titta på hur jag påverkar människor runtomkring mig i olika situationer, privat och på jobbet, på fritiden med vad jag nu företar mig att göra på min fritid. Detta är viktigt, men det viktigaste är egentligen hur jag själv känner och hur jag handlar i mina egna känslor. Hur bemöter jag folk när jag är arg, irriterad och förbannad? Hur bemöter jag folk när jag känner mig lugn, stabil och empatisk Vad får mig att bli lugn, stabil och empatisk? Vad får mig att bli arg, irriterad och förbannad?
Jag vet att stress är en väldigt negativ faktor för mig, inte lika mycket idag som det var för några år sedan men tillräckligt för att jag har ett behov av att känna efter när jag är stressad och att även veta hur jag ska agera och tänka när jag upplever stress. Jag har haft tillräckligt med stress situationer som jag inte har velat ha för att veta att jag behöver tänka på detta. Stress kan även leda till irritation och att jag kan bli förbannad tillslut.
Otillräcklighet ger mig stress, därför har jag ett större behov av att planera min tid och verkligen välja vad jag ska göra för att ta mig framåt mot vad jag vill i livet som gör att jag kan känna mig mer stabil i mig själv.
Släpp taget, släpp greppet, släpp, släpp, släpp. Jag kan inte göra mer än vad jag gör. Balans!
Hej Johannes!
SvaraRaderaJo, jag känner igen mig.
Självömkan och bitterhet tar över och relationen till människor blir besvikelser. Sorgen att bli åsidosatt bubblar upp i en ilska som är energislukande och till slut kan stressen slå rot.
”Fake it til you make it” är min ledfyr och för mig är det ett nytt sätt att tänka. Hur vill jag leva mitt liv och vad är jag beredd att göra för att uppnå någon form av balans. Jag behöver aktivt arbeta på mitt beteende och i situationer tänka på ett för mig nytt sätt. En väldigt klok man sa till mig; ”en sak i taget och det viktigaste först”, och jag försöker göra precis just så. För att jag inte ska hamna i en tillstånd där stressen genomsyrar mig måste jag sluta att anstränga mig tills energin är uttömd, att inte i en tornado försöka förhindra att allt flyger iväg för det kan jag inte, utan jag behöver fokusera på det viktigaste först och ha tålamodet att göra vad jag kan för dem som betyder allra mest och att göra rätt. För mig består livet inte längre av de stora tingen utan det är de små till synes simpla tingen som gör livet och de blir mer uppskattade av andra. Barn uppskattar t.ex. mera att spela minigolf än en påkostad resa till Disney land, i alla fall tror jag att det är så men det beror säkert på vad de är vana vid, men om vi ska jaga efter det stora anstränger vi oss så mycket att vi kan förlora det som är viktigast för oss.
JB