Utvecklingen av mig själv pågår för fullt och jag hoppas att den aldrig avtar. Trygghet finns där jag själv och min familj skapar den. Vi trivs väldigt bra där vi bor nu, men vi har märkt på senare tid att det har fattats något för att vi ska få något som vi känner att vi behöver i den här perioden av våra liv. Trygghet att ha min frus familj nära, vi känner att där vi bor nu så har vi ingen hjälp om vi skulle behöva ha det. Barnen har även på senare år upptäckt sina kusiner och vad dem kan ge varandra.De är dessutom nästan i samma ålder några av dem. När jag växte upp så hade jag mycket av min släkt nära mig, vi sågs mycket på födelsedagar och andra tillställningar. Det var några gånger om året vilket gav mig mycket. Nu när jag har blivit äldre så har dock dessa människor försvunnit ur mitt liv mer eller mindre och har blivit en bild på Facebook och en glad smiley eller en tumme upp när man har delat en status. Jag skulle vilja att mina barn får möjlighet att både lära känna sina nära släktingar på samma vis som jag och även förstå innebörden av att ha familjemedlemmar nära sig själv och inte tycka det är konstigt att ta hjälp av varandra. Jag skulle även önska att mina barn får träffa sina kusiner lite oftare än vad jag gjorde. Jag vill även att de ska känna sig trygga i sig själva och utveckla sig själv till de som intresserar dem Jag vill att de ska få se sig själv genom sina egna ögon. Lära känna sig själv och inte vara rädd för vad eller vem det ska träffa på när de lär känna sig själv.
Allt detta får de inte bara för att vi flyttar närmare släkt och andra vänner men jag hoppas att det lär sig om sig själv genom detta. Jag vet att det kanske i nuläget är lite mycket att tro att en 2 och en 7 åring på en gång ska lära sig av ett beslut som deras föräldrar har tagit. Nej de kommer att lära sig om sig själv med tiden och jag ser verkligen fram emot att vara där och stötta, hjälpa och heja på dem när det tar sig fram i livet.
Jag går tyvärr runt och bär på en sorg som är jobbig att bära på, men som jag kan hantera mycket bättre idag än för ett år sedan. Detta har min egen terapi hjälpt mig med tillsammans med stödet från min underbara fru och mina barn.
Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva om det. Det handlar om en nära relation jag har som jag inte mår bra av och inte har gjort på väldigt länge. Att flytta är definitivt ingen flykt från det här. Flyttbeslutet tog vi helt på andra grunder. Jag har försökt att närma mig denna person för att jag vill försöka göra relationen bättre än vad den är, men för tillfället håller jag ett stort avstånd för att jag faktiskt mår bättre av detta.
Det är en stor sorg att jag har detta i mitt liv. Men det är inte o-hanterbart för mig.
Ibland blir inte drömmar och saker som man trott och bilder av det som är självklart ändras med tiden och jag får andra insikter ju äldre jag blir och ju mer jag öppnar mig för hur livet är.
Jag är tacksam över det jag har haft i mitt liv. Jag är även tacksam för det jag har i mitt liv och att jag har möjlighet att välja hur jag ska tänka, känna och vad jag ska ge andra. Och det som är skönt är att min närmaste familj också är med på tåget.
Om det finns någon som läser det här så önska mig gärna lycka till inför framtiden som står och knackar på min dörr just här och nu.
