Stressens natt

Jag ligger vaken om natten, ibland en längre stund, ibland en kortare. Det är precis som om jag ligger och väntar på att något ska hända. Jag ligger och hör min älskades andetag bredvid mig. Hennes andning gör mig lugn. Hon andas så rogivande. Allt som jag har varit med om under dagen går igenom huvudet bit för bit, stund för stund. När jag vaknar så har jag oftast en mycket skön känsla av att allt är bra och lugnt, men ju längre tid jag ligger och tänker desto mer försvinner den känslan. Känslans lugna tankar byts ut mot tankar som skapar stress eller obehag.Det blir stressens natt istället för tacksamhetens lugn. Jag klamrar mig fast vid en tanke, eller två. Försöker att hålla mig kvar där jag mår som bäst. Det är dock svårt att tygla en häst som redan börjat galoppera. Stressens natt sänker sina svarta slingriga armar runt mig mer och mer. Min älskades andetag blir tyngre och tyngre. Tillslut är detta det enda jag hör. Jag försöker att få mig själv att tänka att jag inte behöver tänka dessa tankar eftersom jag inte har bevis för att de skall gå i uppfyllelse. Att göra så mot mig själv är lika dumt som att betala av på ett lån som jag inte ens har fått godkänt. Jag har inga belägg för mina tankar. Det är bara det att jag i en del sammanhang har dålig självkänsla. Och när stressens natt tar över så är jag tyvärr fången i dess klor, tills jag faktiskt börjar tro på mig själv som en levande människa som har tillåtelse att faktiskt brista i mig själv som människa. Ingen är perfekt, ingen. Jag ställer nog för höga krav på mig själv tänker jag. Och plötsligt så känner jag att en liten del av mig själv börjar tro på att jag faktiskt är bra som jag är. Min älskades andetag blir lättare och lättare. plötsligt hör jag hur sommarregnet slår lite lätt mot taket. Jag kryper ner i värmen under täcket igen, för i den kyliga natten vill jag inte vara längre. Mina tankar mjuknar. Jag sluter mina ögon och ser sommarblommorna på ängen, jag kan även känna dess lukt. Mina tankar stör mig inte mer, jag somnar.