Solljus och värme

Jag jagar mig själv. Jag hinner inte i kapp. Jag vill inte. Jag vill bara skrämmas. Skrämma dig som har skrämt mig. NU får det vara nog! Tålamodet tryter, ilskan kommer närmare. Jag tittar bakåt och ser skuggan av mig själv försöka springa ifrån mig själv. Jag stannar upp. Allting stannar förutom skuggan. Den fortsätter rakt fram, fram mot stupet. Plötsligt blir det svart. Skuggan finns inte mer, finns inte jag heller då? Jag känner inget, inget känns rätt. Jo det känns rätt att ha stannat upp. Plötsligt ser jag att det börjar ljusna igen, det kommer en varm strimma av ljus som letar sig mot min kropp. En kropp som verkligen skulle behöva få den värmen som den behöver, det som den har varit utan ganska länge längre än jag vill erkänna. Ljuset blir starkare, värmen blir mer påtaglig. Jag ser någon komma emot mig i skenet av det varma ljuset. Nu ser jag vem det är, det är den jag egentligen tycker bäst om i hela världen. Det är jag som kommer gående mot mig. Och min skugga går före mig. Jag blir alldeles varm inom mig när jag känner att jag blir ett med mig själv igen, jag känner mig helare än på mycket länge. Kan detta bero på att jag har slutat springa efter mig själv, att jag har stannat upp och inväntat mig själv istället. Jag ska försöka att aldrig springa ifrån mig själv igen. Jag vill inte känna mig så ensam längre.