Lördagstankar 4 Mars 2017.

Ensam går jag fram, tillsammans i mina tankar. Tillsammans med mig själv, tillsammans med mina tankar. Min vandring har bara börjat, min vandring har inget slut, inte förren jag är nöjd. Jag kommer alltid att vara på väg, men jag kommer aldrig att vara ensam. Ensam är bara den som inte kan vara med sig själv. Jag kan vara med mig själv,ibland , vara mig själv,ibland , se mig själv för den jag är, ibland . Ibland är mina masker borta. Men inte helt borta, jag anpassar mig istället. Jag känner att jag lever för att jag har med mig det jag har i min ryggsäck, jag känner att jag lever för jag kan se framåt och acceptera min ryggsäck. Familjen är mitt allt, familjen är min fallskärm. Vi är varandras fallskärm, jag både vet och känner att vi tillsammans kan gå framåt med varandra. Det är därför vi har skapat en familj, därför vi har skapat en egen värld som vi till stora delar bestämmer över. Jag vill aldrig sluta att lära mig, jag vill aldrig stanna upp, jag vill aldrig sluta utvecklas. Jag vill utveckla mig själv, jag vill utveckla min familj tillsammans med min familj. Jag vill inte utveckla mig själv för att någon eller något annat ska dra fördel av det, något som inte jag kan bestämma över, "rädd" för att jag ska glömmas bort. Jag vill utveckla mig själv och bli ihågkommen för detta. Detta är viktigt för mig har jag förstått, att lämna ett avtryck som betyder att jag inte behöver undra vad andra tycker. Det är viktigt för mig att andra ska se och förstå att jag har lyckats med mitt liv. Detta är viktigt för mig då det har känts som om många som kommit i min väg inte har velat att jag ska lyckas fullt ut. Mobbarna och många andra har fått mig att strida för mig själv.  Jag vet att jag kommer att lyckas och att jag förmodligen redan har gjort det, men såren sitter djupt och jag känner ett behov av att lyckas. I alla fall för min egen skull, för alla belackare kan faktiskt dra något gammalt över sig. Jag har nu förstått att det funnits en rädsla hos dem precis som hos mig att det inte ska lyckas utan att det skulle vara jag istället som misslyckas i deras ställe . Vi har haft en gemensam fiende . Denna fiende har dock ibland svårt att övertyga mig själv för att jag duger och är på rätt spår. Men egentligen vet jag att jag den ensamhet jag har känt inte är verklig, inte nu längre. Där ensamheten en gång fans, finns idag en stolthet, mycket kärlek och en tro på mig själv, plus min familj. Muren är större och starkare än på mycket länge. Tacksam!