Att fly undan ansvar och mig själv har varit ett mönster som jag har gjort till en vana i livet utan att egentligen märka det. Många människor i mitt liv har krattat manegen för mig. Ibland har jag velat det, men ibland har de gjort det för att deras "livs verktyg" inte har räckt till för att leda mig in på rätt väg. I bland har de säkert gjort det med mitt bästa i tankarna, men ibland har de nog gjort det för att de kanske tyckt att jag inte klarar av det själv, att de tyckt att jag var lat vilket även stämmer att jag kan vara. Tillslut har det kanske blivit en rutin för dem att kratta manegen för mig men i slutändan så har jag inte vunnit på det, varken känslomässigt eller ansvarsmässigt.Jag menar inte att jag själv inte har ett ansvar för mina egna handlingar eller mitt sätt att vara. Det är ingen annan som har ansvar för detta mer än jag. Men i början av livet fanns det människor som faktiskt hade detta ansvar, att lära mig att ta ansvar för mig själv och att berätta och visa mig innebörden av detta.
Idag känner jag att jag blev mycket bortglömd under min uppväxt på grund av olika saker. Men att min egen far var en mycket duktig författare, och tog mycket plats och fokus från mig är nog en av anledningarna.. Under min uppväxt och även några år innan jag föddes levde min far på att skriva, och jag har svårt att se honom ha något annat yrke, han var väldigt bra på det.
Min far var även alkoholist vilket innebar för honom och oss andra i hans närhet att han drack i perioder.Vilket förmodligen inte alls var bra för någon av oss. Detta har jag fått veta efter min far dog. Men det jag även har förstått är att min mor hela tiden haft mycket svårt att prata om detta och vad hon tyckt och tänkt generellt, vilket har resulterat i att hon har sopat undan mycket av både känslor, tankar och händelser under mattan. Det har på något sätt inte varit rumsrent att min pappa drack som han gjorde och vilka känslor detta framtvingade hos min mor och andra i närheten, och det var inte heller något som ska kopplas ihop med hur pappa levde då när jag var ett litet barn. Utåt sett var det bra, och förmodligen även inåt, men när det blåste upp till storm så gjorde det kanske det ordentligt
.Jag har väldigt svårt att komma ihåg hur jag hade det och har många svarta hål i min uppväxt som jag inte kommer ihåg någonting alls ifrån, och detta måste det ju finnas en anledning till tänker jag. Jag har ju självklart lärt mig av det beteendet som både min mor men även min far hade. Jag har dock inte utvecklat alkoholism, men då jag vet att det finns en större möjlighet för mig att göra det är jag mycket försiktig med att dricka.
Sedan har jag format mig själv efter det förutsättningar som jag hade. Det är inte mina föräldrars fel att jag inte tagit ansvar eller att jag ibland bara känner för att fly, bryta upp mitt liv när det blir jobbigt. Men jag märker nu själv hur viktigt det är att en förälder gör sitt yttersta för att barnen ska få verktygen de behöver för att kunna ta ett eget ansvar med tiden. Jag säger inte att jag inte har haft en bra uppväxt, den har nog varit tillräckligt dysfunktionell för att jag ska ha svårt för mig själv idag och att ta ansvar på rätt sätt. Dock är jag 100 gånger bättre på det idag än vad jag någonsin har varit. Detta beror mycket på att jag har gett mig fan på att jag ska göra något åt mig själv, för den enda människan som kan förändra mig till något mer positivt är jag själv och ingen annan.
Jag och min fru är ganska lika när det gäller att känna att vi ibland bara skulle vilja kasta oss ut i något nytt äventyr. Men vi är även bra på att hålla varandra på mattan och lugna ner oss så att vi inte tar ännu ett förhastat ogenomtänkt beslut. Det har vi gjort tillräckligt många gånger för att veta att det oftast inte är så bra om man inte tänker igenom sina beslut ordentligt. Sedan kan det ibland även finnas en vinning i att lätta ankar, hissa seglen och låta vinden bestämma för ett tag vart du ska innan du själv tar ansvar och styr in i en säkrare hamn.
Men at låta någon annan bestämma vart du ska i livet hela tiden det är bara självutplånande. Jag måste jobba med att veta vart jag själv vill i livet och vilka mål jag ska ha. Jag har till exempel helt bytt inriktning på livet gällande vad jag arbetar med ganska drastiskt. Från att var frilansande sångare och artist under ca 14 år så jobbar jag nu som terapeut och behandlare med vuxna missbrukare. Dock känner jag att jag inte är riktigt nöjd med detta, jag vet att jag är riktigt bra på det men jag har ännu inte riktigt hittat min egen roll och rätt inriktning ännu. Jag måste lita på min magkänsla här. Jag tror dock att detta även kan höra ihop med att jag vill åstadkomma så otroligt mycket i livet, men samtidigt är jag också rädd för vad som komma skall Jag har svårt att välja, jag har svårt att kunna lita på mig själv att jag verkligen kan göra saker på ett bra sätt, jag är en människa som behöver mycket bekräftelse. Och detta är otroligt jobbigt att behöva tycker jag. Speciellt då man inte nöjer sig med den bekräftelsen som jag faktiskt får. Jag kan få mycket fin bekräftelse på jobbet och även hemma. Men ändå är det ibland inte tillräckligt för mig, vilket inte gör livet till vad det kan vara för mig egentligen.
Jag måste hela tiden jobba på att acceptera mig själv och alla andra. Jag märker även att jag har en hel del ilska inom mig som verkligen behöver komma ut. Ibland kommer denna ilskan tyvärr ut på fel sätt och på fel person. Jag måste lära mig själv att inte ta allting så personligt som jag gör. Detta är dock ett stort djupt sår i min själ då det ligger en hel del tankar om den mobbingen jag fick utstå under min uppväxt. Detta är ingen ursäkt för mitt eget beteende, men det är en anledning till att jag har det jobbigt när det är saker som inte går som jag vill, eller när det är någon som kanske tycker att jag inte har rätt, eller när jag uppfatta det som att någon inte tycker att jag gör ett bra jobb.
Dock finns det även perioder när jag kan tycka, tänka och känna precis tvärtom. Att jag är nöjd med mig själv, att jag faktiskt inte kan bry mig mindre om vad folk tycker och tänker om mig, och att jag faktiskt gör ett mycket bra jobb och att jag är en fantastisk pappa. Att bara vara här och nu i just denna stund är en otroligt magisk känsla när den infinner sig istället för att tankarna fladdrar iväg och blir nästintill ohanterliga ibland. Jag jobbar mycket på att vara här och nu, och när jag tränar så känns det som jag lyckas bättre och bättre med just detta.
Och när jag som nu sitter och skriver av mig om det som pågår inuti mig så kan jag under vissa stunder även känna att jag just nu bara är här och nu. Detta är en underbar känsla och handlar nog om att jag har ett stort behov av att uttrycka mig vilket också är huvudsyftet med denna blogg.
Ibland önskar jag att jag skulle kunna göra vad som helst utan att i alla fall för en stund känna skuld för att jag bara är utan att ha något ansvar som vilar på mina axlar. Det hade varit en härlig känsla att slippa den bördan på mina axlar, men bara ibland. För jag tycker även att det är skönt och befriande att ta det där ansvaret för mig själv och livet, det kan också bli en frihet.
Jag önskar bara att jag inte var så rädd för det. Och att min inre önskan om flykt kunde omvandlas till något som är i alla fall till hälften nåbart. Och att det är något positivt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar