Jag har idag känt att jag har ganska låg självkänsla i vissa situationer. Jag har idag i gruppterapin pratat om att jag som individ har ett behov av att tro på mig själv på ett positivt sätt. Till exempel att om jag vill må bättre i mig själv så måste jag tro på att jag klarar av att ta mig ur mitt dåliga mående och inte tro att det inte går. En positiv tro på mig själv kommer att föra mig framåt och jag kommer att automatiskt få en bättre självkänsla när jag märker att jag faktiskt kan klara av att ta mig upp ur svackor i livet på egen hand eller genom att be om råd och hjälp av någon som kanske har varit där jag själv befinner mig just nu, eller som själv håller på att jobba med sig själv i positiv riktning. Jag kan få riktigt mycket utbytte av att ha någon i min närhet som kan förstå mig själv och vad jag går igenom med till exempel min dåliga självkänsla.
Jag har märkt att när jag ska vägleda människor i deras kris så händer det ibland att jag har svårt att tro på mig själv att jag gör ett bra jobb och säger saker som andra kan ha nytta av i sitt tillfrisknande från det dåliga måendet. Jag vet dock att jag gör ett bra jobb och att jag har ett bra sätt mot de jag träffar i mitt yrke, men ändå har jag svårt att tro på att jag gör bra ifrån mig ibland. Detta tror jag beror på att jag är väldigt van att tycka att jag inte räcker till och att ingen tycker jag kan något. Detta har sin bakgrund i min uppväxt med bland annat mobbingen som jag fick utstå under min skoltid. Jag kan så här i efterhand även känna att jag glömdes bort av mina föräldrar och att mycket fokus låg på min på min pappa då han var en ganska känd författare i vissa kretsar. Jag fick nog inte den uppmärksamhet och kärlek som jag behövde som barn jag fick mer materiell kärlek istället, jag säger inte att jag har haft en dålig uppväxt. Bara att den har varit sämre än vad jag själv har trott, rent känslomässigt. Det finns ju såklart även saker som har varit bra men tyvärr överskuggar det negativa det som har varit bra för det mesta. Det är oftast det negativa man kommer ihåg tyvärr. I alla fall jag.
Att vara rädd för att man inte är uppskattad, eller rädd för att andra inte tycker att jag gör ett bra jobb är väldigt vanligt när man pratar om människor med låg självkänsla. Och jag tycker att motsatsen till rädsla är att tro på sig själv, tro att jag klarar av mer än vad jag har fått intryck av att jag gör. Tro på att jag faktiskt är duktig i mitt jobb. Tro på att jag kan ta mig ur mina djupa svackor. Tro på att jag faktiskt duger som jag är, med de fel och brister som jag ändå har med mig.Tro på att jag är en bra pappa. Kanske jag även behöver tro på att jag inte behöver vara perfekt och att det även betyder att jag kan acceptera andras åsikt om mig och andra saker utan att må dåligt av det. Och att även acceptera mig själv som jag är. Jag känner att jag är på väg mot en bättre känslomässig framtid än vad jag har haft under mitt liv. Och det är en skön känsla att ha. Den känslan kommer av att jag tror på att jag faktiskt kan ändra på mina dåliga tankar om mig själv och mitt självutplånande beteende som jag har haft under många många långa år. Just nu känner jag att jag är tacksam över den positiva insikt om mig själv som jag har fått av att skriva detta inlägg. Det hjälper mig verkligen att skriva. Hoppas det kan hjälpa dig som läser också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar