Måndagsångest!

Måndagar har på senare tid blivit jättejobbiga för mig att ta mig igenom. Min måndagsångest kan ibland starta redan på söndagen, ibland till och med under lördagen. Jag har länge undrat varför jag har ångest...och vad ångest egentligen är. För mig hör det bland annat ihop med dålig självkänsla och att ha svårt att tycka om sig själv och att verkligen tro på att jag klarar av saker. Detta mönstret har jag med mig från min uppväxt och min skolgång. Min skolgång var kantad med en hel del mobbing. Jag vågade inte heller komma hem och berätta om mobbingen för mina föräldrar, varför vet jag inte men jag var väl även rädd för vad de skulle säga och tycka. Det som jag tycker är konstigast  med detta i efterhand är att inte mina föräldrar märkte något på mig. Dessutom var min mamma lärare på samma skola som jag själv gick på. Jag blev flyttad dit efter första klass. Varför jag blev flyttad vet jag faktiskt inte, men jag kommer ihåg att jag hade special undervisning i matematik, tror jag det var och vad jag kommer ihåg så blev den läraren som specialundervisade mig väldigt arg när jag inte kunde svaret på frågorna och även vid något tillfälle slog hon till mig över örat eller drog mig i håret. Sedan kommer jag även ihåg att jag gick hem, gråtandes från skolan mitt under skoldagen och eftersom min pappa jobbade hemifrån så trodde jag att han var hemma. Men det visade sig att den enda som var hemma och kunde ge mig tröst var min hund som jag gosade med genom brevinkastet på dörren. Detta är bara en liten del av vad jag upplevde under min uppväxt. Men jag tror att detta och mycket mer därtill har gjort att jag inte känner mig så säker i mig själv gällande min egen förmåga, och jag har väldigt svårt att tycka om mig själv som jag är. Och då kommer ångesten under helgen för att jag känner att jag måste prestera på ett bra sätt utan att göra bort mig för om jag gör bort mig så kommer jag sjunka lång ner i självömkan för att jag inte har levt upp till vad någon annan vill att jag ska kunna prestera, och när jag inte kan prestera så tror jag att jag inte är värd att tycka om. Jag har en enorm förmåga att lägga för mycket tryck på mig själv och att då i samma andetag söka bekräftelse hos den person som sitter framför mig eller är mest involverad i den situationen som jag just nu är mitt uppe i.   
Dock vet jag att jag är mycket duktig och kompetent i mitt jobb som terapeut och väldigt uppskattad av många på mitt jobb. Det är bara det att min egen tro på min egen förmåga är dålig och detta påverkar mig väldigt mycket.
Min egen terapeut säger att jag måste välja var jag vill vara. Vill jag fortsätta att ta på mig offerkoftan, vara självömkande och otydlig i mig själv så ska jag gå till höger. Eller ska jag börja ta ansvar för mig själv, mitt eget mående och mina handlingar, ta mina egna beslut om vad jag vill i livet och även börja vara tydlig i mig själv så ska jag välja att gå till vänster. 
Jag har valt vilken väg jag vill gå, det var nog ett av de enklaste beslut jag någonsin har tagit. Jag vill vara tydlig, jag vill ta ansvar, jag vill ta egna beslut om vad jag vill. Jag vill alltså gå åt vänster. Och detta är ju mycket bra att veta vad jag vill välja för mig själv. Nu är det bara så att jag även måste göra allt detta, jag måste ta ansvar på riktigt för mig själv mitt mående och mina handlingar. Men när jag inte har gjort detta tidigare i mitt liv så är det svårt att ändra på sig. Jag jobbar verkligen stenhårt med mig själv i detta fallet. Det gamla mönstret att ta hand om mig själv på ska inte få leva kvar. Det är en 10 år gammal Johannes som kommer fram i dessa stunder. Jag måste helt enkelt ta ansvar över barnet i mig som lever kvar och som har präglat mig under hela mitt liv. Den lilla Johannes måste helt enkelt bara sitta på en stol i något hörn och lyssna och iaktta och lära sig hur den vuxna Johannes vill och ska ta hand om sig själv.Jag måste jobba aktivt med min ångest som helt enkelt handlar om oerhört mycket rädsla för att inte räcka till i andras ögon. Jag hatar helt enkelt att känna mig övervakad, speciellt när jag själv förstärker den känslan vilket inte leder mig själv framåt i positiv riktning alls. Allt detta gör jag automatiskt, det är en automatisk handling och ett automatiskt tankesätt hos mig som är oerhört hårt inövat sedan mycket länge. Men jag vet även både genom mitt jobb och genom självrannsakan att det går att jobba bort dåliga automatiska handlingsmönster och tankar. Det tar bara lång tid att göra det.
Min fantastiska plats som jag letar efter kommer att göra saker mycket enklare för mig när jag kan tycka om mig själv för den jag är fullt ut. Jag vet dock att jag är på rätt väg och att jag faktiskt ibland kan tycka rätt bra om mig själv redan nu.